Aftonbladet – 19 april 1872, sida 2

if; som täder dägens strid och kif ofta knör Kvarie Verklig representant, Ån: varet drabbar iödrärnö; söm kanske allt: ör litet hafva tänkt på att i döt späda bar: ets bröst ingjuta fosterlandskänslans Hö ga glöd, samt kanske alitför ofta glädja ig åt att höra sina späda barn pladdra ett f en okunnig bonne inlärdt främmande ungomål, men bry sig föga om, huruvida le någonsin lära sig att riktigt tala och änka svenskt, som fästa stor vigt vid att god tid tänka på hvad sonen skall Hll; I. v. s. hvad glags lefnadsbröd han en gång skall få, men tänka mindre på angelägeneten att han först och främst blir en man ych En svensk man: Ja, ansvaret kommer tt drabba alla medborgare och medborgar rintior ttän undantag. Alla hafva de sin skuld i det nationella lifvets domning, och man eger icke rätt att skylla från sig P vare sig någon auktoritet, något visst parti eller på några yttre omständigheter. Men jag tror likväl, att, om faran på fullt allvar skulle nalkas oss, så skulle på samma gång vår natlonalanda i resa sig upp ikraft. Jag har denna föreställning till följd af historiens vitnesbörd om vårt folk oehderföre att många tecken häntyda derpå, att vårt folk ännu är mäktigt af varm och ädel hänförelse, Man behöfver blott erinra sig den oskrymtade värma, hvarmed detta folk plötsligen kan omfatta något annat ädelt kämpande och lidande folks sak. Jag här den öfvertygelsen, att vid ett sådant tillfälle alla nationens bästa krafter skola resa sig. Visserligen skola ynkligheten, fegheten och vankelmodet äfven till en början låta höra sina stämmor, men de skola snart nog falla till föga och fördränkas i den nationens kraftigt sammanstämmande entusiasm, som skall till enig samverkan för landets räddning uppkalla allt hvad som verkligen andä och lif eger. Man bör derföre kunna hyså den förhoppningen, att de oerhördaste ansträngningarskulle göras och att, om vi, till följd af bristande förberedelser i tid, icke skulle kunna till slut lyckas i våra ansträngningar, vi dock säkerligen åtminstone skulle kunna falla med ära. Det önskliga är väl dock att vi skolå kunna lefva med ära. Men för att under alla evenfialiteter kunna ha någon utsigt dertill, erfordras, att vi i tid göra oss verkligt beredda att möta hvarje fara. Underlåta vi det, så sakna vi hvarje garanti för att äfven de största ansträngningar skola hafva något inflytande på det slutliga resultatet. Framför allt måste vi dock väpna oss mot den falska, från många håll upprepade lärosatsen om det stora skydd, som skall finnas i vårt afskilda läge, och om våra naturliga gränsers egenskap af att vara absolut betryggande. — OM Yi stödja oss på denna lärosats, om vi till exempel lemna Gotland helt och hållet åt sitt öde, låta denna Östersjöns perla vara i saknad af allt verkligt försvar, så handla vi mycket dåraktigt och obetänksamt. Dåraktigt är det också, om vi drifva den lärosatsen på det sättet, att vi anse Danmark böra ligga utom alla våra nationella beräkningar, så att vi icke äro det ringar! ste intresserade af, huru det går med detta j land, ja, om vi af en viss blygsel öfver hvad som i det hänseendet blifvit försummadt liksom par depit låta förstå, att det alls icke rör oss, om nämnde brödraland blir draget in under en främmande statskomplex, Vi skulle derigenom förfara lika dåraktigt, som en fästningskommendant, hvilken samlar alla sina krafter för att försvara enceinten eller, rättare sagdt, i stillhet liItar på dess vallar, men lemnar ett eller annat starkt detacheradt verk, från hvilka fästningen kan bombarderas, öppet för fienden, Utom den direkta förlust för oss af Danmarks ryckande från Norden, som består i ett försvåradt och hardt nära oförsvarbart läge för vårt eget land, skulle vi äfven genom en sådan olycka lida en moralisk och politisk förlust af oberäkneliga dimensioner. Europa har nu omsider lärt sig betrakta Skandinavien såsom ett helt för sig, likasom fallet är med oss nordbor sjelfva, att då vi komma på utländsk botten, vi ofta nog få ögonen öppna för och finna det helt naturligt att de tre nordiska länderna utgöra ett nationelt helt. Skulle nu Dan mark komma att lösryckas från Skandinavien, blefve följden den, att Europa med detsamma förlorade hvarje verkligt intresse Tför den skandinaviska nationaliteten, och sedan ett stycke af denna nationalitet bliflvit dragen åt ett främmande håll utan hvarje motstånd från stamfränders sida, licke skulle finna det underligt eller synnerlligen upprörande, om äfven de återstående delarne styckades åt andra håll. Den skanI dinaviska nationaliteten skulle, med ett ord, Igenom Danmarks bortryckande göra såväl I moralisk som politisk bankrutt i Europas -lögon samt förlora alla dess sympatier, Jag slutar detta rapsodiska och kanske -lalltför mycket osammanhängande föredrag med att i något sammanhang med hvad jag senast yttrat anföra några ord af den store lengelska historieskrifvaren och statsmannen Macaulay. Vid behandlingen af frågan Jom de i britiska monarkien förenade länI dernas och stammarnes inbördes förhållanIden och möjligheten af att åvägabringa full lenighet dem emellan yttrade han i parlaI mentet: Tr to FP re hi RAER,a --pe vw Gifve Gud, att man här ville bedöma -I denna stora fråga så som hon bedömes af främmande nationer och så som hon kommer att bedömas af stundande åldrar! De lidelser, som nu -glöda inom oss, de sofismer, som nu bedåra oss, skola ej ständigt vara. — — Rättvisa skall till slut skipas och en del af det lof, som vi egna frihetens gamla förkämpar och martyrer, skall af kommande slägten icke vägras de män, hvilka i våra dagar ha försökt att till verkligt förbund förena folkstammar, allt för länge skilda från hvarandra, och att utplåna de fruktansvärda spår, som seklers missgerningar efterlemnat. På kamrarnes bord hvila för närvarande några ärenden, med afseende å hvilka sår dana meningsskiljaktigheter yppat sig rörande formen för deras behandling, att dessa 1