Aftonbladet – 18 april 1872, sida 3

kan till krigsomkostnaderna; och under allt dett var osäkerheten så stor, att ingen bank kund ; påräkna af sin rörelse några inkomster. Följde) blef, att efter ett par år stego de utelöpand fsedlarne från 14,800.000 rår till 27,800,000 rdr Detta skulle föreställa vara riksdaler silfver spe cie. Var det underligt att de, som då voro sys selsatta att skrifva en grundlag, försökte att ge nom ett grundlagsbud förläna riksbankssedlarne ett anseende, som icke stod att vinna genom riksbankens ställning såsom bankinrättning. At dessa bemödanden icke kröntes med framgång. det visas deraf. att banksedlarnes värde oupp. hörligt sjönk till dess det genom 1830 års realisation bestämdes till 37!, procent af banksedlarnes lydelse. Det är väl ostridigt, att om något lagbud förmådde hindra banksedlars värdeförminskning, så hade väl ej det successiva fallet, från 1809 till 1830 i riksbankssedlarnes betal ningsförmåga, egt rum. Tjenade lagbudet till någonting, så hade icke 1830 års realisation behöft ifrågakomma. Dentia åtgärd vat likväl nödvändig för att konstatera det faktum, att riksbankssedlarne, oaktadt den stränga 72 2 regeringsformen, fallit i vanvärde: . . Men om bestämmelsen, som tillägger riksbankssedlarne tvångskurs, icke kan skydda dem mot värdeförminskning, få förmår detta stadgande helt visst att öka förvirringen och eländet, när andra olyckor giort landets ställning bekymmersam, och då alla ansträngningar måste göras för att bibehålla banksediars betaliingskralt. Men härom yttrar 1870 års konstitutionsutskott sj i n har icke lyckats skydda pri ped m trädelse 1n praxr, då nagud pi följd för invexlingsskyldighetens uraktlåtande ej blifvit i grundlagen utsatt, och skyldigheten icke såsom ske bort fästats såsom vilkor för rättigheten att få riksbankssedeln ansedd såsom mynt. Konstitutionsutskottet upplysef derjemte, att lik. artadt stadgande icke finnes i någon annan nations grundlag och att det för första gången inkom i svensk grundlag imder de säregna omständigheterna 1809. Det är så mycket nödvändigare att icke detta stadgande för all framtid qvarlemnas, ty det finnes icke en på tio, som ej inom sig är alldeles öfverens med sig sjelf att, i fall det kniper, undandraga sig detta grundlagsstadgande, väre sig genom prisförhöjningar eller andra åtgärder; hog af, man raddar sin egendom! De, som lättast och allra först rädda sina tillhörigheter, i händelse af en kris som framkallat tvifvel om riksbankssedlarnes värde, äro naturligtvis bankinrättningarne. Secretessen skyddar ej längre riksbankeiis ställning, om den skulle försämras. Vanan attuppmärksåmma alla stora och små upplysningar, som beteckna penningställningen inom och utom landet, gör att bankstyrelserna kunna i god tid vidtaga förberedande åtgärder. Man köfef då goda öbligationer, lydande å utländskt mynt. Man drager sig så småningom från den dagliga utlåningen, emedan man icke yet i hvad slags pengar ett lån kan ejter sex månader komma att betalas. I förbigående torde jag få erinra, att kort innan man i Finland år 1865 afskaffade all tvångskurs för banksedlar, hade agiot på rubelsedlarne inom tolf månaders tid uppgått till 21 procent! Så ser det it här man fåt papperspentar: kom icke inlösas. Den del af lånerörelsen, som icke desto mindre kommer att fortgå, blifver förknippad med oerhördt betungande vilkor. Derigenom att ingen förskriffing kan utgifvas i svenskt mynt framkallas förbindelser i ntländekt mynt. Persoiiet, som iäfta Både vilja och förmåga att betala sina förbindelser, inställa sig hos bankinrättning för att begära försträckning och under förklaring att de vilja emottaga banksedlar, emedan de hafva stor arbetspersonal och kunna i sina dagliga utgifter använda, dem. Bankstytelseh svarat tröligen: Vi veta hvad sedlarne nu äro värda, men vi veta icke hvad en förbindelse å sedlar blir värd efter sex månader. Den enda form, i hvilken vi kunna gifva er penningförsträckning, är att vår bank på eder utställer en vexel, lydande åt. e. tyskt mynt, fom ni accepterar till betalning hos Norddeutsche Bank i namvurg. mn sacom vexel kunna vi af eder köpa för det belopp i riksbankssediar, nvarom dagens kurs på Hamburg närmare bestämmer. Sådant får då låntagnrb underkasta sig; emedån hvarje möjlighet att utfärda en förbindelse svenskt mynt blifvit afklippt. Den fördel, som skulle uppkomma. gehom att bereda våra statsobligationer en större mafknad, bortkastas redan på förhand. Om vi föreställa oss, att det tyska riksguldmyntet framdeles blir antaget i Sverige och om vi upptaga ett statslån, lydande å den svensk-tyska nya myntenheten, så blir en sådan svensk statsobligation ovilkorligen betald med fula i den tyske innehafvarens hand, men här hemma kan den svenske innehafvaren blifva nödsakad emottaga som god betalning riksbankssedlar lydande guld, i fall äften sådana tilläggas tvångskurs. Staten kan på mångfaldigt sätt fö lora på detta stadgande. Statsobligationers prisfall är ingen fördel för det allmänna, ty när sålant inträffar, saknar staten medel att äfven till billigt pris återköpa sina förbindelser. Alla ållerstigna och enkor, som genom egen eller anIras omtanke och arbete velat betrygga sina återstående dagar och derför lagt sina tillgångar i statens obligationer, befinna sig, när en sådan kris inträffar. i sämre belägenhet än de, som innehafva aktier uti industriella företag, ty utlelningen beror der icke af banksedlars värdeförminskning, som kan motverkas genom af boaget vidtagna prisförhöjningar, hvaremot oblisationsinnehafvare få åtnöja sig med att erhålla len föreskrifna räntan i pappersmynt. Alla penirer, milda stiftelser, ränteoch kapitalförsäkringsanstalter m. fl. blifva offren för tvångskursens följder. I K. M:ts proposition n:r 4 till 1871 års rikslag lästes följande tänkvärda ord: Åsigterna unna vara och äro visserligen delade i fråga om hvilka och huru stora inskränkningar må söras i banksedlarnes egenskap af lagligt betalningsmedel, men derom bör knappast någon mevingsskiljaktighet förefinnas, att det nuvarande illståndet af ovisshet om hvad lagen i detta häneende stadgar måste upphöra. Detta uttaande borde tagas till utgångspunkt för hvarje tgörande i denna vigtiga fråga. Såsom bevis å de rådande bestämmelsernas oklarhet tillåter ag mig anföra: att? 72 regeringsformen tilläger alla riksbankssedlar, lydande å silfver, ovilorlig tvångskurs, och-det antingen de invexlas ler ej, hvaremot den s. k. myntbestämningslaen af den 1 Mars 1830 uti 2 4 medgifver undanag från grundlagsbudet. Denna paragraf är så ydande: Alla liqvider och betalningar kunna ädanefter såsom hittills i bankosedlar fullgöras. er ej annat förbehåll gjordt är.Hvarför lemar man dessa motsägelser ovidrörda, så att vister inför domstol kunna uppkomma i mängd. Då utskottet nu föreslagit att ur 2 72 utesluta rden -med silfver.,så torde böraerinras att enna sista punkt i ? intogs vid 1851 års riksag genom fyra riksstånds beslut och konungens anktion i uttrycklig syftning att betrygga mot wor af tvångskursen. Lika litet fanns någon enägenhet tillförene hos riksdagarne att tillägga era slag af riksbankssedlar än dem, som inlöws med silfver. tvångskurs. Vid 1856—1858 års b