Aftonbladet – 17 april 1872, sida 3

oo RR ee en Fo st sägas ha kommit sin lösning mynnerliger mycket närmare. I hvilken riktning valet än sker, måste man väl tyvärr förutse, at! det skall väcka bitterhet och missnöje hos den förkastade liniens anhängare, RIKSDAGEN. Anära kammaren. Främmande trosbekännares afgifter till statskyrkoförsamlingen. Lagutskottet hade iafgifvet utlåtande afstyrkt en abbr Wallden väckt motion om sådana ändringar i kongl. förordningarne om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd att främmande religionsbekännare måtte befrias från skyldighet att deltaga i underhåll af svenska statskyrkoförsamlingarnes ör och kyrkliga inrättningar, men, mot det att de erhålla rätt till deltagande i kyrkostämmas beslut om alla sådana folkskoleangelägenheter, hvilka icke särskildt angå religionsundervisningen, bibehållas vid skyldigheten att efter i lag stadgade grunder bidraga till folkskoleväsendets vidmakthållande och utveckling. Den diskussion, som med anledning af detta ärende uppstod, öppnades at . Er Wallden som tförmenade, att såväl de i fråga varande förordningarne, som ock kyrkolagstiftningen i des helhet vore baserad på historisk grund och-derför äfven-borde, i-samma mån som tiderna förändras, kunna modifieras eller rent af försvinna, Den svenska Kyrkoförfattningen, tillkommen under en tid, då den katolska religidnen var allena förherrskande inom landet, undergick vid den rena evangeliska lärans införande, västan ingen förändring, hvarför intolerans ännu i denna stund vore ett utmärkande drag hos densamma. Likasom katolicismen länge varit landets enda religion, så förblef äfven den lutherska läran under de två första århundradena efter dess införande ensam, intilldess den första Dryfningen skedde år 1741, då åt anglikaner och reformerta tillerkändes medborgerliga rättigheter. Sedermera intogs i 1809 års grundlag, 1 rege-. ringsformens 16 2, den bekanta principiella förklaringen om främmande trosbekännare och så hade vi slutligen 1860 fått en dissenterlag. Unr den långa tid som förflutit emellan 1741 och stnämnde årtal, hade man så småningom nödgats erkänna det ena trossamfundet efter det andra, men de främmande trosbekännarne hafva bibehållits vid sin skattskyldighet till svenska statskyrkan. Kommo så 1862 års kommunallagar, from hvilka den borgerliga kommunen skildes rån den kyrkliga församlingen och i och med detsamma Trämmande trosbekännare uteslötos från rättigheten att deltaga i beslut rörande den lutherska församlingens kyrkoangelägenheter. Den jemnvigt, som dittills förefunnits mellan skattskyldighet och rösträtt. var således upphäfd; men icke nog dermed, ställningen försvårades jåterligare det följande året, då genom prestönreglerings-förordningen bestämdes, att afgifterna till statskyrkans presterskan, skola utg af alla församlingsmedlemmarne. en orättvisa, som härigenom drabbat en del medborgare, fram. trädde skarpast i hufvudstaden, der mera än häl ten af hela landets främmande trosbekännare är bogatt. Men huru olika tyngde icke denna börda ihöin de särskilda försanilmgarne ? Under det man i några af dem, fullständigt begagnande sin makt, förklarat, att alla församlingsbor skola bidraga till alla afgifter såväl till kyrka, som ock till presterskapet och kyrkobetjeningen, har man åter inom andra insett det orättvisa i en dan åtgärd och derför sjelfmant befriat de ämmande trosbekännare från dessa afgifters erggande för annan inkomst än af fastighet. Slutligen finnes det några församlingar, der icke någon konvention blifvit ingången, hvarför ock främmande. trosbekännare, inom dem bosatte, äro helt och hållet fria från i fråga varande afgifter. Det vore dessa missförhållanden, tal. med sin motion åsyftat att utjemna, och han måste derför beklaga, att den icke vunnit utskottets sympatier. Likaså måste han mot den motivering. hvarpå utskottet grändat sin hemställan om afslag. göra några: erimringar. Utskottet hade bland annat drifvit det påståendet, att de till statskyrkans presterskap direkt utgående afgifterna i sjelfva verket äro afgifter till stateh, om de ock mindre åskådligt framstå såsom sådana, alldenstund de afse att vidmakthålla en stats institution af stor omfattning och djup rot. Enligt talarens tanke förefunnes deremot en stor skilnad mellan bidragen till statskyrkan och dem, som utgå Inöm församlingarne för de kyrkliga behofvens fyllande. Under det de förra, som afse att upprätthålla kyrkan såsom en statsinstitution, beviljas af riksdagen, der äfven främmande trosbekännare hafva rösträtt, förvaltas af statens tjenstemän och kontrolleras af dess revisorer, beslutes deremot de senare, hvilkas ändamål är att främja församlingens gemensamma religiösa behof, på kyrkostämma, från hvilken de främmande trosbekännarne äro utestängda, förvaltas af ett kyrkoråd, der de likaledes sakna all talan, och kontrolleras af på kyrkostämma utsedda revisorer. Der beginges således mot de främmande trosbekännarne den mest skriande orättvisa, ehuru under lagliga former. Under det man i ett hänseende bjuder den olika tänkande sin ena hand, sägande: kom och var med, tager man med den andra kort derefter från honom hvad han bäst behöfver för. att känna sig likställd med sina medmenniskor. Äfven rent praktiska skäl hade af utskottet blifvit anförda mot förslaget. Det första vore, att afgifterna till svenska kyrkan och dess presterskap utgå, åtminstone på landet, till allra största delen såsom ett realonus af fast egendom. Detta vore fullkomligt sannt hvad landet beträffade, och tal. hade derför också i sin motion yrkat, att befrielsen skulle gälla äfven för inomst af sådan egendom. Inom städerna åter, der de flesta främmande trosbekännare äro bosatta, vore dessa afgifter ingalunda att till öfvervägande del betrakta såsom realanera. -Åtminstone vore så ej fallet i hufvudstaden, der ifrågavarande afgifter utgå efter andra artikelns bevillning. Vidare hade utskottet såsom skäl för afstyrkande anfört, att de kyrkliga bidrag, som icke utgå af fast egendom i allmänhet, skulle vara jemförelsevis obetydliga och derför mindre betungande, Om ock så skulle vara fallet, kunde väl ej deri ligga någon grund till att försvara en orättvisa. men att dessa bidrag icke vore så synnerligt obetydliga, visade sig deraf, att de i hufvudstaden uppgå till ungefär 190,000 rår. Hvad beträffade sättet för beredande af erforderlig fyllnad till aflöning åt presterskapet, så vore det helt naturligt, att, så länge en statskyrka anses nödvändig, det äfven åligger staten att draga försorg om dess upprätthållande. Slutligen hade utskottet ansett det vara af våda, att gifva främmande trosbekännare rösträtt på kyrkostämma, emedan de derigenom skulle komma att deltaga i beslut rörande folkskolans angolägenheter. Pal. hade emellertid i sin motion föreslagit en sådan begränsning af den ifrågasatta rösträtten. att den icke skulle omfatta frågor, som på något sätt berörde religionen, och kunde han derför ej heller godkänna denna anmärkning. . Då utskottet således icke uppgifvit något verkligt afgörande skäl för sitt afstyrkande af motionen, hemställde tal. huruvida icke kammaren ville bifalla hans förslag, åtminstone i den del, som icke afser skattebidrag för inkomst af fast egendom. TI flaävlån -oplada Ås 31filed Rn FR