Aftonbladet – 13 april 1872, sida 7

Några ord om elementarläroverken af C. G. Bergman. (Stockholm 1872, Norstedt Söner: Pris 50 öre.) Den lilla broschyr, som under ofvan stående titel i dessa dagar lemnat pressen, berör ett så vigtigt ämne och utmärker sig för ett så noga genomtänkt innehåll, ovanligt klart framstäldt, att vi anse oss böra åtminstone i korthet redogöra för författarens grundåsigter. Till en början är det mot mångläseriet han vänder sig, och bland de många träffande anmärkningarne mot detta vår tids så ofta öfverklagade onda skulle vi särskildt önska framhålla något, som yttras om olägenheterna af den framskridna ålder, hvilken ynglingen oaktadt all möjlig flit och arbetsamhet numera alltid uppnår innan han kan förklaras mogen. Att minnet mer än förståndet måste härvid tagas i anspråk, att metoden leder till ett kaos af ofullständiga och ytliga kunskaper, hvarvid examen blir hufvudsaken och målet, och man är nöjd blott det inlärda sitter qvar tills man i denna hunnit liksom afbörda sig detsamma — allt detta och vida mera i samma riktning har man af mångläseriets motståndare ofta och talangfullt hört betonas. Icke mindre vigtig torde en omständighet vara, som kanske mindre ofta betänkes, men af författaren med eftertryck påpekas, det förhållandet nemligen att tjuguåringen i skolan måste såväl som tioåringen ställa sig en mängd regler till efterrättelse, hvilka vid hans år nödvändigt förefalla honom stränga och småaktiga, följaktligen ock lägga en tyngd på hans skuldror, som han har svårt att afbörda sig. Äfven befriad derifrån återfår han svårligen samma elasticitet, samma håg och lust till arbete, som han vid den åldern borde ega, något som i synnerhet visar sig om han går ut i det praktiska lifvet, för hvilket han ofta såsom mogen blifver oduglig. Men — frågar sig författaren, sedan han ytterligare anmärkt huru den vana vid ytlighet, hvarmed början göres i skolan genom detta läppjande på en mängd saker, nödvändigt måste följa ynglingen äfven sedan han lemnat skolan — huru har vårt skolväsende, oaktadt så många ansträngningar gjorts till detsammas förbättrande, kommit på sådana afvägår? Felet synes ligga deruti, att man ett par årtionden bortåt blott tillagt nya ämnen, utan att vidtaga en motsvarande minskning i de gamla, dels och kanske ännu mera deruti, att man uraktlåtit att vid införande af ett nytt ämne metodiskt inordna det under och samarbeta det med det hela. Metoden har i stället för att vara ett uttryck af hela skolans inre lif, upplöst sig i en mängd för sig stående metodiska sträfvanden utan inre sammanhang. Förändringar häruti, menar förf., måste göras och göras så snart som möjligt. Det onda synes honom dock för djupt rotadt för att kunna lappas eller genom mindre, partiella förändringar afhjelpas. En ifrån början och botten gående omgestaltning måste göras, äfven om man derigenom skulle råka i strid med de inom pedagogiken, såsom det tyckes, hos oss allsvåldiga tyskarnes åsigter. De förändringar, förf, för sin del förordar, skulle i hufvud