Aftonbladet – 13 april 1872, sida 7

språkstudierna har icke ens satts 1 Iräga. Återstår således att välja mellan det tyska och det latinska språket. Författaren uttalar sig afgjordt för det senare, oak. tadt han anar att mången skall le åt :hans enfald, då han framkommer med sina antediluvianska åsigter. Den erfarenhet, skarpsinnighet och insigt, han ådagalägger i sitt försvar för latinska språket såsom ett inledande läroämne. och såsom ett gemensamt läroämne genom hela nedre skolan, skall dock svårligen äfven af latinets ifrigaste motståndare kunna med grundade skäl jäfvas; allra minst må man föreställa sig att förf. på något sätt vurmar för de klassiska språken och önskar återinföra fordna dagars ursinniga latinpluggande. Han ber i stället uttryckligen sina läsare lägga märke l! till den betydliga skillnaden mellan att låta l alla läsa latin i akt och mening att bildal. dem till riktiga latinare, i synnerhet då detta måste ske på andra ämnens bekostnad, och attlåta dem ett mihdre timantal läsa detta för att derigenom vinna annat, som endast med större svårighet och större tidsutdrägt på andra vägar kan vinnas, Vidare anser förf., i motsättning till latinets renhåriga apostlar, att man på ett högre stadium i skolan gått alltför långt i sin fordran på korrekt (i mening af Ciceroniansk) latinskrifning, denna ofruktbara lyx, som kostat och ännu kostar så mycket tid och arbete. — Slutligen kunna vi icke underlåta att påpeka hvad förf. yttrar om naturvetenskapliga studiet i. skolan samt om det alldeles orimliga jägtandet efter skriftliga prof i alla möjliga ämnen och särskildt om författandet af uppsatser på modersmålet. Som bekant, har gossen numera knappt börjat läsa ett språk innan han skall skrifva det; knappt har han börjat läsa geometri och algebra förr än han skall författa matematiska uppsatser. Harman gjort sig reda för — frågar förf. — hvilket oerhördt arbete gossen måste använda på dessa uppsatser, öfverlemnad som han är åt sig sjelf och det obetydliga förråd, hvarur han skall hemta innehållet för dessa? Till och med i de sällsynta fall att något verkligt dugligt levereras finner förf. ingenting glädjande, utan blott en brådmognad, hvars väntade frukter sällan eller aldrig infinna sig. Rent afvita förefaller honom det naturvetenskapliga studiet, sådant det nu är i skolorna. Meningen med naturvetenskapernas studerande vid våra elementarläroverk borde enligt förf:s åsigt vara, att så att säga öppna lärjungens ögon för den yttre naturen, tydliggöra den planmessiga ordningen, de allmänna naturlagarne m. m. dylikt. I stället inpluggas merändels en mängd indelningar med underafdelningar, en all lust förtagande terminologi, en massa döda namn 0. 8. v. Förf:s reformförslag är nu att de många specialämnena i den naturvetenskapliga undervisningen skulle sammanslås till ett enda ämne, allmän naturkunnighet, hvari undervisning borde meddelas af endast en lärare. Till stöd för denna sin åsigt anför förf. några ord ur ett föredrag af professor Stenstrup, hvilken gjort den iakttagelsen, att de unga studenterna numera hafva vida svårare att rycka framåt i naturvetenskaperna än förhållandet yar innan specialstudierna utsträcktes äfven till skolan. Vi veta väl — så slutar förf. sin i sanning förträffliga lilla skrift — att många : finnas, som gilla hvarken det ena eller det? andra af hvad vi här yttrat; men vi hop-: pas dock, att de skola finna en och annanj. omständighet värd att beaktas och tagas il öfvervägande. Om så sker hafva vi juickel talat förgäfves. Svensk tidskrift för lUUteratur, politik och ekonomi, utgifven af Hans Forssell. 1872.) Andra häftet. Redan förut är omnämndt innehållet af denna förtjenstfulla tidskrifts Marshäfte, på några af hvars artiklar vi nu önska fär stå en särskild uppmärksamhet. Den första i ordningen utgöres af fortsättningen å N. Linders i första häftet påbörjade uppsats: Svenskt ordboksarbete, för hvilken här ofvan blifvit närmare redogjordt. Dernäst förekommer en uppsats af C. J. Loven, benämnd Fältförvaltning och armorganisation, i hvilken förf., förnämligast med ledning af det utlåtande, som den af K. M:t nedsatta komit för utarbetande af ett nytt fältförvaltningsreglemente under den 11 sistl. December afgifvit, betonar dels fältförvaltningens vigt för armåorganisationen, dels nödvändigheten deraf att vid den samma mar gasinssystemet utbytes mot reqvisitionssystemet. Då emellertid 22 73 och 74 regeringsformen innehålla den förra förbud mot utskrifningar i allmänhet-och den senare särskilt mot att för trupper, som å någon ort blifvit förlagda eller under krigsrörelser nyttjas-, äska gärd af födande varor, fordras naturligtvis en grundlagsförändring såsom vilkor för en öfvergång till sist nämnda system. En dylik förändring har af de nämnda komiterade föreslagits, och nödvändigheten af att den må ske, och detta så snart som möjligt är, framhålles ytterligare af författaren, som:anser ett utarbetadt armåorganisationsförslag: alltid skola komma att blifva en stridsfråga mellan: partierna och derför tillråder att åtminstone undangöra så mycket, som kan åstadkommas, för att bana vägen för en verklig organisation. Tidskriftens utgifvare har i -artikeln Norrland 1571—1870 gjort ett försök. till statistisk -historia, hvilket utan tvifvel kräft mera omfattande studier, än att hvarje läsare skulle åt dem kunna göra full rättvisa. Såsom sina källor uppgifver förf. konungens befallningshafvandes i de norrländska länen femårsberättelser, -hushållningssällskapens berättelser, den s. k. skogskomitens betänkande, handlingar och upplysningar rörande Sveriges fiskerier af fiskeriintendenten, kommerskollegii berättelser samt tidskriften Norrland och dess framtid, hvarförutom han likväl med mycken fit och kritik begagnat sig af äldre statistiska uppgifter rörande detta ämne. Författaren har till utgångspunkt valt några af den store rikskansleren på 1630-talet fällda ord: Vikunde också komma till förmögenhet, om Gud gåfve vett och flit och idkesåmbhet och vi sloge