Aftonbladet – 13 april 1872, sida 7

dana utländska ord, som antagit svensk drägt), som icke återfinnes i ordboken. Granskaren anför en massa exempel på sådana utelemningar, Granskaren yttrar fullkomligt riktigt, enligt vår tanke, att ordboken har till åliggande att vara på en gång tolk och rådgifvare och såsom sådan stå på språkets sida och försvara dess rätt mot de faror af alla slag, för hvilka det är utsatt. Akademien synes ej hylla samma åsigt. Hon upptager, utan anmärkning om obruklighet eller felaktighet, sådana ord som allgemensam, allif o. d. Häraf vill man då sluta, att dessa ord äro lämpliga och goda, och att sådana som alldjup, allförvillelse, hvilka ej upptagits, dermed äro utdömda; men man förstår ej, hvarför de förra skulle vara rimligare och bättre eller behöfligare, än de senare. Härom vore nog förklaring af nöden. Än mer, när man hos ledamöter af svenska akademien träffar ord, som allfald, alstringslynne, hvilka ej i ordboken återfinnas, bör man då antaga, att dessa af språkets högste vårdare använda ord äro goda, såsom man gerna vill förutsätta, eller att de såsom ord-missfoster äro ur ordboken förvisade, för att ej i kraft af dess och aka demiens auktoritet få ökadt tillfälle att skämma språket? Granskaren anmärker, att ordboken möjligen kan anses fri från förbindelsen att upptaga missfoster till ordskapelser. Allgemensam visar, att akademien icke erkänner den friheten, men hvad menar akademien, då hon upptager missfostret, men ej bifogar någonting till rättelse och varning? Och var hon förbunden att upptaga detta missfoster, hvarför då ej också låta allfald följa med, hvilket väl tyckes vara bildadt i analogi med mångfald, men tydligen röjer en starkare frändskap med enfald, och detta alstringslynne, som visserligen ingen kan begripa, men som ej derför är en mera orimlig ordskapelse, än t. ex. allgemensam, Det vill synas, att i fråga om dessa och dylika halffjoskiga och fosforistiska bokstafsförbindelser två vägar finnas att välja på. Antingen uwutesluter man dem skonlöst ur ordboken, och detta uteslutande gäller då såsom förklaring, att enhvar bör sky dem, såsom fiender till rent språk och god stil Eller ock tager man dem med, ej i ett principlöst urval, utan hela hopen, men detta med förklaringar, som innebära vederbörlig tuktan för dessa oäkta ordskapelsers onaturliga fäder och behörig varnagel för andra. Endera vägen bör väljas och fullföljas. Den senare synes oss ha bestämda företräden, dels derför, att den indirekta varning, som ligger i uteslutande, rätt och slätt, af ord, som finnas hos godkände författare, ej torde vara tillräcklig, dels äfven derför, att mången behöfver söka upplysning om betydelsen af åtskilliga bland i fråga varande ord, för att fatta meningen af hvad han läser, t. ex. i svenska akademiens skrifter. Vi ha frågat månge språkkunnige och boksynte män, hvad det af akademien så ofta använda bildningsgåfva betyder, men hittills ej lyckats få någon förklaring. Samma försök har med samma utgång verkstälts med alstringslynne, anderymd m. fl. svensk-akademiska ord. Om en i tyska språket icke hemmastadd träffar på flistra och flistring, så är det önskligt att han i en ordbok, anlagd efter så stor måttstock och ämnad att blifva allmänneligt användbar och tillräcklig, får besked om dessa ordskapelser från nya skolans Sturmund Drang-period. Kan vara, att upplysningen ej behöfs för dem, som forska i fosforismens sagohäfder. Men bland dem, som läsa Hagbergs Shakspearetolkning, torde mången finnas, som behöfver någon förklaring om fistring, för att ej ett oförlikneligen humoristiskt genistreck af öfversättaren (Troilus och Cressida, IV, 4) skall gå förloradt. Någon nämnvärd inkräktning på utrymmet skola de galna ordskapelserna, med ty åtföljande varningstaflor, ej göra, ty så synnerligen många äro de väl ej, ehuru fosforister och akademister här stridt under samma fanor; och för öfrigt har akademiens ordboks A-häfte, såsom förut anförda exempel visa, redan i princip erkänt riktigheten af missfostrens upptagande.