Aftonbladet – 13 april 1872, sida 7

som hon så länge haft sig uppdragen, för hvilken hon uppburit så betydligt statsunderstöd, och som ostridigt är den förnämsta bland hennes mer eller mindre försummade pligter. Hr L. inleder sin framställning med några betraktelser om ordboksföretagets vigt samt med antydningar om vissa allmänna grundsatser, som måste vara på det klara, innan man skrider till utförande af ett ordboksverk. Dessa påminnelser förtjena i tvåfaldigt afseende det utrymme, som egnats dem: dels lämpa de sig väl att bereda den med ämnet obekante någon föreställning om ett sådant arbetes betydelse, omfattning och svårigheter, dels erbjuda de ett underlag för den efterföljande granskningen af enskildheter i det föreliggande häftet samt allmänna synpunkter, under hvilka detaljanmärkningarna kunna sammanföras. När man med dessa betraktelser i minne genomgår fortsättningen af uppsatsen, kommer man oundvikligen till den öfvertygelsen, att akademien långtifrån har någon klar, genomförd och fast plan, hvilket hon ock, såsom förut anmärkts, sjelf på visst sätt medgifver. Visserligen innehåller företalet åtskilligt, som tyckes skola föreställa en redogörelse för hennes plan; men dessa knapphändiga, sväfvande och ej af motivering ätföljda uttalanden bekräfta endast, hvaå granskningen af sjelfva arbetet gifver vid handen, nemligen den betänkliga osäkerhet både i principer och deras tillämpning, som vi nu gå att med några exempel påvisa. . Bland de flere sätten att uppställa en ordbok har akademien valt den vanligaste metoden, att nemligen behandla hvarje särskildt ord, det må vara enkelt, härledt eller sammansatt, såsom ett helt för sig, samt iakttaga en strängt alfabetisk ordning. Granskaren gillar detta val, men ogillar den nyckfulla afvikelsen, att en del sammansatta substantiv uppradats dels under hufvudordet, dels under någon annan sammansättning, med hvilken de ansetts ega någon slägtskap i afseende på betydelsen. Sålunda träffar man ordet arbetsdrägt icke, såsom man på grund af den antagna regeln för uppställningen skulle vänta, näst efter arbetsdrift, icke heller omedelbart under sarbete, utan vid ordet arbetskläder, 0. 8. Vv. Åfven i annat afseende ha i fråga varande sammansättningar kommit i en principvidrig undantagsställning: ordboken angifver ej deras kön och böjning. Svenska akademien har tillförene låtit förstå, att hennes ordbok skulle grundas på en revision af hela språket för mer än trehundra år, att det funnits vara nödvändigt att genomgå alla godkända författare för hela den tidrymd, under hvilken detnuvarande modersmålet utbildat sig, eller från Gustaf I:s och reformationens till våra dagar. Detta omfång har emellertid högst betydligt hopkrympt. Visserligen angifver akademien ej någon bestämd tidgräns, men hon synes, med öfvergifvande af planen att redovisa för hela det nysvenska tidebvarfvet, hafva inskränkt sig till blott dess senare och kortare del, från midten af förre århundradet. Följden häraf blir nu, såsom granskaren anmärker, att hennes ordbok icke kan skänka tillräcklig ledning ens vid läsningen af 1600och 1700-talens författare. En blifvande fornsvensk ordbok skall ej heller kunna fullständigt ersätta denna brist, ty som man vet finnas i skrifter från nämnda tider, liksom, och i ännu högre grad, i 1500-talets, ett mycket stort antal ord, som ej återfinnas i arbeten från den tid, som plägar kallas fornsvenskans tidehvarf, och om hvilka man följaktligen ej har att vänta någon direkt upplysning i fornsvenska ordböcker. Man skall sålunda trots svenska akademiens ordbok, om den en gång blir färdig, behöfva en särskild ordbok för gammalsvenskan (från reformationen till omkring 1750). Men på detta sätt blefve det svenska ordförrådet, sådant det tett och ter sig i tal och skrift, väl mycket söndersplittradt: vi skulle då få runlexikon, särskilda ordböcker för fornsvenskan, gammalsvenskan och nysvenskan, för landskapsmålen, för främmande ord, yrkesord 0. s. Vv. Vi kunna ej veta, då akademien väl knappt vet det sjelf, huruvida frågan om tidrymden för ordbokens omfattning hör till dem, i hvilka en bättre utstakad plan framdeles kommer att följas; men visserligen blir det i sådant fall något eget, om en del bokstäfver skola inrymma den moderna svenskan, en del åter hela språketför mer än trehundra år. Akademien har visserligen intagit åtskilliga föråldrade ord, men grunden för urvalet förefaller konstig. Granskaren anmärker, att man väl ej kan anses ha tillräckliga skäl att såsom föråldrade utesluta ord, hvilka äro använda i nu gällande bibelöfversättning och lagar, följaktligen också i nyare predikningar, bibelförklaringar, juri diska arbeten o. 8. v. Granskaren anför flere sådana ord, hvilka man fåfängt söker i häftet. Men lemnom derhän, om akademien bort begränsa sin ordbok till den moderna svenskan, och likaledes, hur hon förfarit vidintagandet af föråldrade ord: detta må anses höra till frågan om planen, om hvilkens lämpligaste omfattning meningarna kunna vara delade. Deremot lärer ej kunna omtvistas, att inom det en gång bestämda omI fånget ordboken bör vara så fullständig, som möjligen sig göra låter, men häruti förete I sig allt för många luckor. Äfven om man vill fästa allt möjligt afseende vid akademiens yttrande om svårigheten att säkert bestäm-I ma gränsen för sammansatta och afledda ord, och gilla förfarandet att af de afledda på b are intaga blott mera allmänt begagnade — :l ehuru det väl är nödigare att kunna rådb b j b fråga en ordbok om ovanliga, än om vanliga ord — så blir det oförklarligt, att en del ord saknas. AÅAfven af dem — säger granskaren — hvilka enligt akademiens plan, om man dömer efter de upptagnas beskaffenhet, hafva ovilkorlig rätt till rum i ordI boken, fattas en förvånande mängd. Det -I värsta är nästan, tillägger han, att till och j f med de skrifter, hvilka varit underkastade utdrag efter strängare grundsatser, lemna no BAOAP APA AN OO mA ORT vera RR RAPPA ÄTrAAPA mm Mura MALA mr h