Aftonbladet – 13 april 1872, sida 3

hade att säga. Mylady satt sig tvärt upp och frågade Otto om han hade förlorat förståndet. Jag vet att du har lånat pengar på juvelerna, Jarvis, upprepade Otto, kallt. Hur mycket fick du låna på dem? Du ljuger, sade Jarvis brutalt; Hör på, återtog Otto lugnt, det der sät tet duger icke. Affären är dålig, men den har emellertid egt rum. och. allt hvad som nu återstår att göra, är att tillse om saken kan ställas tillrätta. Genera dig ej med att förneka sanningen; jag har hela tiden afvetat lånetransaktionen. Det är en fördömd lögn! upprepade kaptenen. Pale, penningmäklaren, har juvelerna. Jag såg dig lemna honom dem; jag såg dig emottaga pengarne. Jarvis utbrast i vilda smädelser, först emot Pale, som måste hafva svikit hans förtroende, och ännu häftigare voro hans anfall emot Otto. Lady Lydia, som fruktade för att detta oväsende skulle kunna hinna till några obehöriga öron, ställde sig emellan dem, uppmanande dem båda att vara lugna. Det kunde icke hjelpas, sade hon till Otto då hon fann huru föga det skulle gagna att neka. Jarvis var tvungen att skaffa pengar och det fanns intet annat medel. Juvelerna lågo här, utan gagn, år ut och år in, och jag kunde aldrig tänka annat; än att de skulle vara återstälda, innan sir Dene hade saknat dem. Det är ingen skada skedd, tycker jag, tillade hon vårdslöst. Som han nu har upptäckt saken, måste de vilkorligt skaffas tillbaka, sade Otto. För farfars skwl. Hör du det, Jarvis ? De kunna återfås och skola det ock, blott bröllopet är förbi, utan att du behöfver