Aftonbladet – 13 april 1872, sida 3

oss framleta ett enda stort vetenskapligt juridiskt namn, Calonii undantaget och han var finne lill börden. Detta om våra juridiska vetenskapsmän. Kastade man åter en blick på det praktiska lifvet, skulle man finna, att förhållandet icke är stort bättre med juridiken i dess tillämpning, ehuru medgifvas måste, att landet eger en utmärkt redbar och samvetsren domarekår. Med detta omdöme ville tal. icke anses hafva sagt för mycket, ty han egde attidet hänseendet åberopa auktoriteter, hvilkas ord icke gerna kunde misskännas. Den ene af dessa vore riksdagens justitieombudsman, som i flera af sina embetsberättelser. bland andra den till 1868 års riksdag, framhållit, huru han funnit tecken till ett väcklande i lagtolkningen, till bristande uppmärksamket och afseende på den häfdvunna och i det allmänpia fättsmedvetandet upptagna praxis, som innefattas i prejudikatet. Den andre, högsta domstolens främste ledamot hade i ett högsta domstolens protokoll för den 8 December 1869, vidfogadt K. M:ts proposition till innevarande riksdag angående ändring i gällande bestämmelser om häradsting, uttalat ungefär enahanda tankar. Erfarenheten lärde ock, att man aldrig kan förutse utgången af en process i högsta domstolen, emedan den oftast afgöres genom votering. Derför vore praxis den, att vid kontråkts upprättande en särskild paragraf inflikas, af innehåll, att uppkommande tvister skola till kompromisser hänskjutas. För sådana missförhållanden hade man ej rätt att blunda och inbilla sig, att allt stode väl till. Felet låge emellertid hufvudsakligast i det afvita sätt, hvarpå den juridiska undervisningen hos oss bedrifves; under det den medicinska undervisningen tidt och ofta står på dagordningen, förbiser man helt och hållet den juridiska, och det oaktadt äfven juristen någon gång har medmenniskots lif i sina händer, ofta Destämmer öfver deras egendom och wunderstundom äfven öfver deras ära, hvilken tal. för sin del måste sätta högre än lifvet. Den unge juristen kommer, sedan han vid wuniversitet allagt endast rent teoretiska prof och någon tid biträdt vid handläggning af de föga invecklade mål, som vid häradsrätterna förekomma, direkt på domstolen, för att sjelf utöfva det vigtiga kallet, utan att dervid vara underkastad annan kontroll, än den, som kan grundas på det vid häradsrätten förda protokollet, åt hvilket vitsord skall gifvas vid öfverrätterna. Helt annorlunda förfore man i utlandet, der hvarje jurist har att söka sin egentliga utbildning hos advokaterna. Att den praktik, som der förekommer, spänner intresset och utbildar förmågan, torde välicke af någon kunna bestridas. Åtminstone vore tal:s erfarenhet den, att han dels såsom sakförare at andra, dels af mål för egen räkning, inhemtat mycket mera praktisk juridik, än genom trots något domarevärf. tt motståndet mot ett organiseradt advokatstånd skulle vara så stort just inom Andra kammaren, vore så mycket mera förvånande, som denna institution fullt lämpade sig för det demokratiska samhället. Juristen måste nemligen å de lägre regionema samla sin erfarenhet, såvidt han skall förmå stiga uppåt, och praktikens värde borde väl framförallt erkännas af dem, som endast på grund af sin praktiska verksamhet åtnjuta förtroendet att deltaga i landets representation. Eller villeskanske någon påstå, att t. ex. talaren i sin egenskap af tjensteman intagit en plats i denna kammare? Långt derifrån, det vore då snarare på jernvägar, han åkt derin. Man hade invändt, att advokatinstitutionen skulle skapa ett öfverflödigt stort antal jurister. och att vi redan ega tillräckligt med domare. Detta senare påståendet kunde icke jäfvas, ty, under det att man i utlandet räknar en ordinarie domare på hvarje åttiondeeller hundratusende person, egde Sverige en på ungefär hvar åttatusende. Således kunde med allt skäl sägas, att vi ega ftullt pp med domare, gifve blott Gud, att deras skicklighet stode i något så när rimligt förhållande till antalet. Bristen på skickliga domare vore dock icke någonting egendomligt för Sverige. Tal. hade af framstående utländska jurister hört sägas, att så skall vara fallet litet hvarstädes. — En omständighet, som i Sverige mycket försvårade domarens verksamhet vore den, att han icke är blott domare, utan äfven protokollsförare. Men, hvilka protokoller och huru oefterrättlig är icke den så mycket beprisade juridiska stilen? Hvar och en. som en gång läst denna stil, skall visst ej förvåna sig öfver yttranden, sådana som det, att -man vinner i domstolen, men förlorar i papperet-. Denna stil måste, så vidt den-skall förbättras, kriticeras, och kritiken sker bäst genom advokaterna, som tvinga domrarne skrifva så, att folk kan förstå dem. Tal. vore i sin hembygd en temligen mycket anlitad advokat och hade som sådan ofta varit i tillfälle se, huru en mängd mål förstöras i underrätterna derigenom att de oskickligt utföras. Såsom exempel derpå ville han omnämna, huru helt nyligen en person blifvit dömd attför andra gängen betala en skuld, ehuru han egde i sin cka den qvitterade reversen. Det var på sakförarens inrådan, som han icke tilltrott sig att inför rätten presentera den. Så ginge det ofta nog, då man anlitar bränvinsadvokater, och det vore just dem, talaren med sin motion åsyftat att uttränga. Att de länge nog varit tålda äfven vid öfverrätterna, vore en beklaglig sanning. Sålunda påminde sig talaren, att den tid, då han tjenstgjorde i Svea hofrätt, de mera framstående advokaterna utgjordes af en för detta kapten, två för detta handlande, en för detta kakelugnsmakare med vedernamnet ÖlandsPelle-, samt slutligen af en käring, som i synnerhet tycktes hafva tillvunnit sig ett stort förtroende hos allmänheten. Att förhållandet i detta hänseende icke numera vore synnerligen förändradt, framginge deraf, att högsta domstolen nyligen erkänt ett stadsbud såsom advokat. För ett fortfarande anlitande af sådana personer lade emellertid utskottets förslag ingalunda hinder i vägen. Det afsåge endast, att de rättssökande, som icke känna förhållandena på ort och ställe, måtte hafva någon ledning för omdömet vid val af rättegångsbiträde. Hvad slutligen beträffade den yttrade farhågan, att staten skulle blifva nödgad aflöna advokaterna, så vore den så mycket mera oberättigad, som det låge i sjelfva begreppet advokat, att han icke kan vara någon tjensteman. Erfarenheten från andra länder vitnadd ock emot ett sådant antagande. Tal. slutåde med en varm uppmaning till kammaren att bifalla utskottets förslag, hvarigenom rättegångsväsendet i någon mån skulle närma sig det mål, hvartill tal. under en stor del af sin lifstid sträfvat att föra det. Hr P. Nilsson i Espö instämde med föregående tal. och yrkade bifall till utskottets förslag i dess helhet. . Hr Sjöberg. Det förvånade ingalunda tal., att mäktiga röster höjt sig mot det föreliggande förslaget, men märkvärdigt vore det, att motståndet kommit från just dem, som godkände 1869 års förslag, hvilket i många afseenden vore det nu framlagda vida underlägset. För sin del os METSO SSE