Aftonbladet – 13 april 1872, sida 3

ret, utom kapten, och med honom vill han: nte tala. Om mr Tom vore hemma, skulle let vara helt annorlunda. Ljudet af sir Denes ringklocka gjorde här tt tvärt slut på samtalet. Gander kastade in teduk på en stol och skyndade upp för rappan, lemnande Otto Clanwaring ensam ramför eldstaden. Det var en plågsam och förödmjukande stund för den unge lagkarlen. Att saken nade stillgått just så, som den gamle hofmästaren sagt, derom kände sig Otto lika säcer, som om han med egna ögon hade sett modren taga juvelerna ur kistan och lemna lem åt Jarvis. Han kände sig emellertid å det högsta förbittrad öfver Ganders clarsynthet i detta fall, ty ehuru mannen rade varit i familjens tjenst länge nog, för utt nästan anses såsom en anhörig, Var let icke behagligt att han skulle veta en så vanhederlig handling. Hvilken förbannelse dessa slösare bringa sfver sig och sin slägt!s utbrast han i sitt hjertas bitterhet. Otto gick med hastiga steg till biblioteet, hvarest han förmodade sig träffa sin mor och sin bror ensamma. Han hade beslutit ig för att följa Ganders råd uti-att bedja lem, om möjligt, återställa juvelerna. Det var nu icke längre tid på att. visa någon nödig grannlagenhet. Med en klar, värmande eld i spiseln, gaf biblioteket en sann bild af trefnad i denna stund. Lady Lydia och Jarvis sutto på en soffa, synbarligen rådplägande. Kaptenen satt egentligen icke; han låg, lättjefullt tillbakalutad emot en soffkudde, gäspande och såg ingalunda friskare ut denna morgon, än vanligt efter det myckna vin som han dfuckit dagen förut. .Otto. stannade framför dem och yttrade sakta och i få ord hvad. han