Aftonbladet – 13 april 1872, sida 2

den; det kan ej vara så roligt, att förlora sina familj-juveler. Nej, det kan ej vara så, menade Gander. Inte en enda blund har heller min stackars herre fått i natt, bara för att han tänkt derpå; och i nattens mörker har han fått en tro, som gör honom ännu mera bekymrad. Hvad då? Jo, han tror att inte det var någon vanlig tjuf, som tagit dem, sade Gander och svängde sakta på teduken. Ingen vanlig tjuf! Ingen inbrottstjuf eller sådan der! Lägg det inte du på sinnet, Gander, säger han till mig nu på morgonen; du skulle ej kunnat röra dem — för, ser ni, mr Otto, det var en svår händelse för mig med, och det sa jag till honom, ty utom han sjelf var det ingen mer än jag, som kommo åt nycklarne till kistan. Sir Dene hade legat och noga öfvertänkt saken i natt och då kommit till den öfvertygelsen, att någon hade tagit juvelerna för att skaffa sig pengar på dem. Vetande hvad han visste, rodnade Otto som en skolflicka vid dessa ord. Han kastade en blick på klockan, mumlade något om hur långt tiden redan hade lidit på da gen och tycktes ämna gå; men den gamle hofmästaren lät icke hindra sig. från att säga hvad han från början hade ämnat. Det har aldrig varit annat, sedan många år tillbaka, än att begära pengar, pengar, pengar! Jag har stundom förvånat mig öfver att baroneten har tålt vid sådana utgifter, och ni skulle göra så med, sir, om ni kände summorna, Mylady har jemnt varit åt honom om pengar åt sig, åt kapten, åt er, mr Otto. Kapten har inte sjelf på länge vågat bedja om något, för sir Dene har en