Aftonbladet – 13 april 1872, sida 2

synnerlig sats; utsträck den — och det är slut med all eganderätt. En jordegare upptäcker under det hans aflönade arbetare spränga i ett berg, t. ex. för en vaättenledning, ett malmstreck; han skyndar hem och ömsar kläder, ty han kan ej resa bort iarbetskläderna precist, spänner för sin vagn och reser till länsman, för att anmäla sitt fynd; men en af arbetarne kastar slägga och borr och kilar som han är klädd på närmaste genväg och kommer förr till länsmannen och tager ut mutbeviset, och han är äfven i det fall berättigad till företrädesrätten, efter hr Ångstöms mening, ty jordegaren har verkligen genom en annans arbete — bergsprängarens — och dennes större snabbfotighet, förlorat hälften af sin eganderätt i malmfyndigheten. Hr Ångström anser vidare att motvilligheten hos jordegaren mot inmutarerätten ligger deri, att malmfyndigheten, som upptäckes på hang mark, ovilkorligen skall bearbetas och att detta icke får bero på hans godtycke; men hr Å. förbiser, att denna motvillighet kan föranledas. af ett annat giltigare skäl än motvillighet, nemligen af fruktan att han ej mäktar deltagai de stora utgifter, som mutsedelsinnehafvaren finner med sitt intresse förenligt att så fort som möjligt nedlägga på arbetet för att derigenom blifva fri från jordegaren och tillegna sig hela grufvan. Sådana manövrer ha ofta användts. Hr Ångström anser att den lätthet till uppgörelse med jordegaren angående bearbetning af en malmfyndighet, som talas om, i fall inmutningsrätten toges bort, torde blifva minst sagdt tvifvelaktig. Detta kan visserligen sägas, men besynnerligt vore det, om i detta enda fall en frivillig öfverenskommelse skulle vara rent omöjlig. Att en jordegare, som ej anser sig ha förmåga att deltaga i ett kostsamt och ovisst arbete, skulle försaka all inkomst, som han kan betinga sig genom öfverenskommelse och hellre låta inkomstkällan ligga öde, är minst sagdt tvifvelaktigt. Att en fyndighet, yttrar bergmästaren Lundqvist, skulle lemnas oanvänd derföre att den för tillfället varande jordegaren saknar medel för arbetets bedrifvande, är orimligt. Om ordet orimligt utbyttes mot ofördelaktigt, skadligt eller förlustbringande för jordegaren, så tror jag att hr Å. hade uttryckt det som iden frågan rätteligen kan sägas. Det vore önskligt om hvarje jordegare hade så god tillgång på kapital, att han kunde försätta sin jord i det ypperligaste skick och göra all ofruktbar mark sädesbärande; men det är orimligt påstå, att emedan han dertill icke eger krafter, så skall han förlora sin jord, och att den bör få inkräktas af den förstkommande, som amnser sig kunna åstadkomma det erforderliga kapitalet. Orsaken hvarföre inmutningsrätten nu fått så ifriga försvarare är lätt funnen. Dertill vill jag icke i första rummet upptaga bergmästarnes stora inkomst, ehuru den väl gör sitt till; men hufvudsakligen den attutsigterna för en utvidgad jernhandtering äro ganska stora. Behotvet af jernmalm kommer utan tvifvel att ökas. Man vill ejforcera brytningen i de redan upptäckta grufvorna, ty dessa har man ju redan förvärfvat sig, utan man vill arrondera sig till bästa möjliga pris: man vill göra strandhugg och kan göra det med grufvestadgans biträde. Rik tillgång på kapitaler finnes, och dessa användes för att bearbeta nyupptäckta malmfyndigheter som af den förstkommande inmutats. Att underhandla med markens egare vore allt för obeqvämt och skulle medföra större kostnad, än att tillegna sig hälften af densamma utan vederlag, och tilltvinga sig den andra gratis, då markens egare ej förmår tillskjuta sin hälft i kost naderna. Grufvestadgan befrämjar denna arrondering. Men man förbiser att den lega liserar kränkningen af eganderättens helgd. Man vill att den på ett område icke skall respekteras till bergshandteringens nyttar Kan väl någon vilja påstå att jernmalmen är uttömd i alla redan inmutade grufvor! Eller kan väl någon påstå att jernindustri ens bestånd numera beror på inmutningsrät tens bibehållande sådan den i grufvestad gan medgifves? Att hrr bergmästare hålla så strängt på inmutningsrätten, och anse den som aBso lut nödvändig, kan jag väl fatta; men att den omhuldas äfven af andra, som icke äre intresserade i inmutningsaffärer, och som på alla andra områden vilja att eganderätten skall respekteras, det är för mig ofattligt.