Aftonbladet – 13 april 1872, sida 2

egna intressens garantier, under det att det norska folkets heligaste intressen och samarbetet mellan konungens råd och folkets råd måste förefalla dem såsom en bisäk. Makten, framför allt makten tro de starkt på och dernäst på garantier, rik: tigt starka garantier för att ej förlora ett grand af den. Makten är sakens kärna för dem; de tala aldrig om rätten. Skall nu regeringen gifva makten rätt, eller skall hon gifva rätten makt? Sammanfattar man hvad jag här sökt utveckla, så tror jag, att man skall kunna förstå, att det icke är någon ötverdvitt, hvad en tidning här i Kristiania för några dagar sedan yttrade, nemligen att en sanktionsvägran af storthingsbeslutet — såsom den sista och afslutande länken i en lång rad af missförstånd och missgrepp från rer geringens sida — nu skall mana fram starkare krafter än bondevännernas plebiscit. Styrelsen skall då snart nog få erfara, huru ogrundade alla de illusioner ha varit, i hvilka hon har invaggat sig, att det liberala partiet på storthinget och i hela landet skulle ha försvagats i antal eller handlingskraft. Och hon skall få erfara detta lika starkt, hvilkendera af de två vägar storthingsmajoriteten än väljer, som stå det öppna: antingen att göra sina och landets äsigter gällande hos regeringen genom att föranleda ett personombyte i denna, eller med den maktfullkomlighet, som grundlagen har gifvit henne, i sin hand qvarhålla och än ytterligare samla ärendenas ledning.