Aftonbladet – 13 april 1872, sida 2

honom, det är hela saken, sade Otto. En artig och förbindlig man, som farfar alltid har varit, skulle han naturligtvis anstränga sig till det yttersta, för att vara uppmärksam emot alla dessa gäster. Sir Dene borde öfverlåtit värdskapet åt — åt kapten Clan. waring för dagen och sjelf sutit vid bordet som gäst. Nej, se det gör han då aldrig, svarade Gander. Så länge han alls är i stånd till att sitta vid sitt bord, så vill han göra det som herre i huset. Och deri tyckes det mig att nan nog gör rätt. Till kapten Jarvis skulle han allraminst öfverlåta värdskapet, tillade Gander oförskräckt;dertill har han för ringa vänskap för honom. Jag vet inte hvad han skulle velat gifva, efter hvad som hände i går afton, om fideikommisarien, unge mr Dene, hade varit här. Otto sade intet. Hur mycket han ock i djupet af sitt. sinne måste missakta sin äldre bror, så ville han ej derom ingå i något samtal med hofmästaren. Så mycket snö vi ha! yttrade han, med en blick utåt det snötäckta landskapet för att byta om samtalsämne. Inte var det just besvärligheten af de många gästerna, mr Otto; värdskapet kunde nog sir Dene orka med, fastän jag tror att det var sista gången som han såg så mycket främmande, återtog Gander utan att vårda sig om yttrandet om snön. Nej, det var den dår svåra händelsen just innan de främ mande kommo. Det var den som grep honom så häftigt. Jag, för min del, undrade snarare på, att han alls satte sig till bords; jag försäkrar er, mr Otto, att jag inte visste, under hela middagen, om jag stod på hufvudet, eller fötterna. Ja, ja, sade Otto och såg rätt in i el