Aftonbladet – 13 april 1872, sida 2

som nu skilja dem åt. I sin djupaste grund blef reformen i afseende på vår nuvarande regering icke antagen såsom ett medel att störta denna — ty makten dertill har representationen alltid haft och kan begagna den, när hon sjelf vill — utan snarare såsom en utväg att reformera henne i den rätta riktningen, Genom att möta detta med ett afslag — och ju längre tid som förflyter, innan sanktionsfrågan afgöras, desto större är sannolikheten, att resultatet skall bli en sanktionsvägran — afvisar regeringen således den erbjudna förlikningen på ett sätt, som nödvändigt skall tvinga representationen in på en annan och mindre lämplig väg. Och härtill komma äfven andra förhållanden, som nu skola göra en sanktionsvägran dubbelt betecknande för regeringens hela politik och dubbelt ödesdiger för framtidens händelser. Först och främst är det klart, att det i alla händelser måste kallas ett mycket allvarsamt steg af en regering att vägra sitt samtycke till ett beslut, som efter så många ärs öfverläggningar och efter så uttömmande debatter har blifvit antaget med betydligt mer än den 3 grundlagen stadgade, qvalificerade röstpluraliteten (såsom man torde minnas, 80 röster mot 29). Regeringens moraliska rättighet till ett sådant steg blir så mycket mer tvifvelaktig, som den meningen ofta har varit framställd och försvarad med de starkaste skäl, att för grundlagsförändringar i det hela taget icke erfordras konglig stadfästelse, en uppfattning, som icke blott stöder sig på en sträng tolkning af grundlagens bokstaf, utan tillika och företrädesvis på den norska författningens tillkomst såsom ett uttryck för folkets suveräna konstituerande makt — således hvarken såsom en oktrojerad författning eller såsom ett kontrakt mellan konung och folk. Men vidare måste man äfven lägga märke till, att en sanktionsvägran i förefarande fall skulle få en ännu allvarligare betydelse derigenom, att den efter all sannolikhet vore liktydig med en åstundan af regeringen efter en fullständig omskapning af hela vår författnings väsen och grundkarakter. När den norska regeringen år 1863 väckte det sedermera antagna förslaget om införande af årliga storthing, yttrade hon bland annat, att denna reform visserligen aflägsnar det hinder mot en parlamentarisk styrelse, som nu redan i någon mån ligger i de temligen långa mellantiderna mellan representatio-: nens sammanvaro, och att den såluuda är mer egnad att i förening med andra grundlagsförändringar tjena till grundval för en sådan styrelse och kan tjena till att gifva vissa grundlagsförändringar, särskildt angående statsrådens deltagande i storthingets förhandlingar, en annan betydelse och verkan, än fallet skulle bli under de nu gällande reglorna för storthingets samlingstider; men härur skall icke kunna härledas mer, än att man måste stanna vid införandet af ärliga storthing och afvisa de ytterligare förändringar, som kunna antagas skola gifva desamma ett annat inflytande än det, som rör göromålen, så länge det icke kan befinnas nödvändigt eller riktigt att skrida till den fullständiga omstöpning af vår statsform, som: enligt regeringens ytterligare förklaring skulle bestå i ett genomfördt tvåkammaresystem med en stark första kammare ooh i ett konungen tillkommande absolut veto med rättighet att upplösa nationalrepresentationen och påbjuda nya val. Här är, såsom man finner, all ytterligare utveckling af författningen efter införandet af årliga storthing och särskildt statsrädens tillträde till storthinget framstäld såsom otillständig eller åtminstone i hög grad betänklig, så framt det icke på samma gång genom en fullständig omstöpning af vår statsform gifves kompensation härför iform af tvåkammaresystem, absolut veto och upplösningsrätt. Det är nu till denna regeringens fordna bekännelse af sitt system, som de, hvilka på de senaste veckorna ha tillstyrkt en sanktionsvägran, oupphörligt ha hänvisat. Det är den här uttalade uppfattningen de ha uppmanat regeringen att gifva häfdipraxis genom att nu afvisa storthingets beslut, för att derpå sjelf framställa förslag om verkställande af omstöpningen och förstisamband dermed tillika om rättighet för statsråden att deltaga i storthingets förhandlingar... Om regeringen följerdet första af dessa råd och nu förvägrar storthingsbeslutet sanktion, så kan det derföre svårligen vara af annat skäl än det, att hon ocksä — förr eller senare — skall rätta sig efter det andra och infria sina år 1863 uttalade yttranden. En anslutning till det resultat, hvartill motståndarne inom pressen af en sanktion ha kommit, skall också innebära en: anslutning till deras premisser. Menen mer olycklig, mer hopplös och mer ödesdiger väg kan regeringen icke beträda. Huru opinionen i landet skulle bedöma ett af sådana åsigter dikteradt förfarande, derpå kan jag anföra ett exempel i några ord, med hvilka en af våra bästa provinstidningar, Bergensposten, slutar en redaktionsartikel om denna sak. Här talas om maktfördelning och garantier, som om regering och storthing skulle slåss, vara hvarandras födde och afsvurne fiender, och som om blott regeringens seger vore landets räddning, ander det att folkets seger och framgången för dess mening och vilja alltid måste bli förderfliga. För hvem? Dessa invändningar eller detta ängsliga tal om :maktenoch nya garantier äro verkligen mer vältaliga än motståndarne sjelfve ana; ty det röjer, att på bottnen af deras bäfvande själ finnes blott tanken på dem sjelfva och deras egen makt och —— VA