Aftonbladet – 12 april 1872, sida 3

rn Bör och kan någonting göras med anledning af betlandet? Oaktadt de goda kohjunkturer, som nu äro fådande, och de rikliga arbetstillfällen, som nu erbjuda sig, är betlandet inom hufvudstaden snart sagdt lika allmänt och lika betungafide som någonsin, Detta vitnar derom, att detta slags onda är kroniskt inom vårt samhälle, och att man måste vara betänkt på praktiska åtgärder för att söka aflägsna detsamma. Vi anse oss derför böra producera en uppsats rörande detta, som för några år sedan var införd i vårt blad, med anhällan hos de tongifvande inom samhället att behjertå dess innehåll: Ett förslag med anledning af betlandet. Angående allmosegifvandet är så mycket skrifvet och taladt, att få äro de, som icke numera erkänna att, om ock en allmosa mången gång räddat från hunger och elände, så har den å andra sidan, gifven utan urskilning, också mången gång mera skadat än gagnat, derigenoin att den vändt allmosetagaren från arbetsamhet, ordning och omtänks till lättja och håglöshet. Med afseende härpå och då så få menniskor äro i tillfälle att, utan allt för stor möda och uppoffring, förskaffa sig säker kännedom om den sökandes verkliga nödställdhet, så har följden blifvit den, att lasten, bedrägeriet och oförskämdheten lyckats tillvinna sig de största bidragen, under det att den djupaste fattigdom, den hjelplösaste belägenhet blifvit föga och ofta alldeles icke tillgodosedd. Med andra ord, medlets kraft har försvagats genom att användas för ofta och på för många. Visserligen finnes här en allmän skyddsförening, till hvilken, under fullt förtroende till dess kända nit, sakkännedom och uppoffrande deltagande för nödens barn, den ömme allmosegifvaren kati vända sig med sina bidrag och dervid vara förvissad om att dessa på bästa vis varda använda; men såsom nu är stäldt i vår kära hufvudstad, skulle detta blott hafva till fölid, att upp offringen för den enskilde antinget blefve snart sagdt fördubblad, eller ock att denne blefve nödsäåkad till det ännu obehagligare åliggandet att personligen afvisa alla dessa muntliga och skriftliga söllicitanter, hvilkas änhtal hos dem, som anses rika eller förmögna och burgna här i staden, vuxit till en så oroande höjd, att det sköna prerogativ, som ligger i att kunna visa hjelpsamhet mot sin nästa, för dem urartat till en verklig källa till obehag af alla möjliga slag. För att nu å ena sidah undanrödja dessaoch å den andra se till att bidragel egentligen blott komma dem till godo, som genom olycka. sjukdom eller ålderdom blifvit bragta till djup fattigdom, föreslås att nämnda förening. i likhet med hvad som eger rum i flera utländska städer, ville tillhandahålla alla dem, som förbinda sig att till föreningen årligen öfverlemna ungefärliga beloppet af de allmosor, som till s. k. tiggare annärs utlemnas, en plåt af messing eller bleck med en länplig inskription, såsom t. ex. fattigföreningen (i Wiesbaden Armen-Verein), samt att denna plåt fästades antingen vid hvarje tamburdörr der medlem af nämnda förening bor, eller vid husporten, der alla der inne boende tillhöra densamma. Denna skylt skulle då blifva liktydig med: här lemnas allmosorna endast till skyddsföreningen. Ållt rin gande, allt sökande, all efterhängsenhet försvunne då såsom genom ett trollslag. Ingen polisförordning kunde verka mer kraftigt till tiggeriets upphörande. En sådan mesyr skulle troligen af en viss medfödd blyghet eller af den gamle arffienden misstro till allt nytt, eller rentaf utaf missförstånd, till en början möta mycket motstånd, men i samma ögonblick den verkliga nyttan häraf för den sannt fattige samt å andra sidan medvetandet af att väl hafva användt sina allmosor, på samma gång man besparat sig mycken tid och många obehag. göra sig gällande, bör man kunna hoppas. att saken dock röner en afgjord framgång De Stockholms-tidningar, som gilla dette förslag, torde benäget omnämna och förord detsamma. B. komna nn ran nr