Aftonbladet – 12 april 1872, sida 3

principen för uppfinningen aldrig kan få ett! rum; och slutligen af professor Stilton, vetenskapsmannen, som å ena sidan beundrar uppfinningen, men å andrå sidan förklarar den fullkomligt opraktisk; och slutligen af en mängd folk, som ej mäktar fatta uppfinningen och derför anser sig berättigad att skratta åt den. Vid sidan af denna Georges kamp för sin stora ide, för hvilken häfi, åtminstone för en tid. äfven uppoffrar sin kärlek, föregår inom Esthers, lians älskades, bröst en annan strid, äfven den af stort intresse: mellan kallelsen för den sceniska konsten och hennes kärlek. Den är visserligen vid dramats början i det närmaste utkämpad, och har förf.! här fått en väl tänkt anledning att framställa kontrasten mellan man och qvinna. Då den förre offrar allt för förverkligandet af en id, som han är säker oin att den skall öra menskligheten friare och lyckligare, offrar den senare åter sitt konstnärliga snille och nöjer sig med att blifva en vårdarinna af den heliga elden i hans hjerta. Men när hon sedan, efter ett ögonblicks tvifvel på lans kärlek, återvändt till tro på den och på hans stora sändning, besluter hon sig åter för att egna sig åt konsten, denia gång dock ej af kärlek till det sämma, uta för att bereda George medel att fullfölja sin bana. Hon uppträder i värdshussalen i en småstad uti en pjes, som hennes far skrefi sin ungdom och, då denne af en händelse blir åskådare häraf, finner han att sann gen äfven på detta sätt kan utgå till verlden, ocH så brytes den sjelfbelåtenhet, i hvilken hans uppriktiga, meil ensidiga gudaktighet invaggat honom. Han gör nu ett offer å sin sida och blifver tillika med Esther den förste passageraren på George Stephensons lokomotiv: sanningens och kärlekens makter besegra således alla fördomar, äfven den som föregaf sig grundad på den fasta klippan af Guds ord. Man ser således att detta drama är bygdt på störa, sedliga motiv, och detta verkar ock på åskådaren, så att han känner sig lyft och renad och gerna glömmer de tekniska svagheter, till hvilka författaren tvifvels utan på flere ställen har gjort sig skyldig, för den oblandade njutning, söm intrycket af det hela skänkt honom. Men kritiken har ej rätt att förbise svagheterna, allra minst hös en författare, som visat sig vara i besittning af de förnämsta vilkoren för en dramatisk skald: en rik fantasi, mäktig af stora ämnen och en sant dramatisk fram ställning, en upphöjd sedlig känsla och en verkligt mästerlig behandling af språket — någonting helt annat än det febuseri, som den vulgära jargonen betecknar såsom ett vackert språk. Det är fastmer dess skyldighet, i första rummet mot skalden sjelf, att öppet uttala sina anmärkningar och vi rygga ej tillbaka derför, helst vi äro öfvertygade om att de dT förmå beröfva detta goda arbete de verkliga och redbara förtjenster det eger och det bifall, som det i så hög grad förtjenar. En vigtig fordran på ett drama, som i det förevarande ej synes oss alldeles fylld, är den af en klar karaktersteckning. De här uppträdande personerna äro i allmänhet ej nog individualiserade, och knappt en enda af dem är en engelsman. Stephenson sjelf, hans gamla föräldrar, hvilka förf. på ett äkta poetiskt sätt låtit representera faderns månhet om sitt namns heder och moderns blinda tro på sanningen af sonens sträfvanden, samt Esther äro verkliga menniskor, om man ock måste medgifva att den förstnämnde håller längre och mera högstämda tal, än man af en handlingens man och ett natursnille af denna art kunde vänta. De dernäst mest framstående äro mindre väl tecknade. Kean förefaller oss vara en slags deus ex machina, hvilken liksom på befallning infinner sig, när han behöfves, el ler scenen, i fall han ej inträdde, skulle blifva tom. Dessutom vet man aldrig riktigt antingen han verkligen vill höja den dramatiska konsten genom att åt den samma förvärfva ett högbördigt qvinligt snille eller han blott roar sig med att spela frestarens roll. I alla händelser synes han oss mera vara en tjenare åt ödets gudinna, än Fortuna en tjenarinna åt honom, Lord Chesterfield, den intelligente, med mekaniska studier utrustade grufegaren, än mera den verkligt fromme och kärleksfulle mannen, tyckes, sådan han här uppträder, snarare vara en gengångare från de Cromwellska puritanernes dagar än en son af nittonde århundradet. Såväl hans bildning som hans sant kristliga kärlek borde hafva besparat honom den strid, han i sista akten utkämpar. Sir John Adams är knappt något annat än en teaterskurk i gamla stilen, bland hvars egenskaper allestädesnärvaron är en af de väsentligaste. De värda parlamentsledamöterne Murray och Stilton äro väl starkt karrikerade typer och lord Seymour knappt mera än en dekoration. I hvad angår handlingens konseqventa utveckling ur sina nödvändiga grunder har förf. åtskilligt att lära af de moderne franska dramaturgerne, hvilka i sin ordning af honom kunde inhemta de högre lagarne för ett drama. En fransman skulle t. ex. aldrig låta Esther uppträda i Georges arbetsrum en lång stund, innan Kean aflägsnar sig från en maskerad. För öfrigt låter förf. sina figurer komma och gå utan någon bestämd grund derför, hvarigenom åskådaren får ett intryck af att de för ett bestämdt ändamål äro efterskickade. Denna anmärkning gäller dock ej första akten, hvars bygnad öfver hufvud är sådan, att den inger anspråk på och förväntan af ett drama af allra första rangen. Kanske är det just dess förträfflighet som ställer större fordringar på de följande, än de kunna fylla, ty i dem förekommer åtskilligt mindre motiveradt och rent af osannolikt. Äfven en och annan longör kan anmärkas. Den svåraste af dessa, nemligen de långa bönerna i sista akten, var dock vid andra representationen utesluten. Spelet är i allmänhet sådant, man nu mera är van att se på vår dramatiska scen; det vill säga hardt nära fulländadt. Hr Elmlund har i Georges parti en af sina bästa roller, som han utför med kraft och värma. Fru Hwasser ger Esthers i flere moment svåra och till och med mindre tacksamma roll på iett sätt, hvaraf endast hon är mäktig. Hr Fredrikssons Kean är så väl genomförd, att