Aftonbladet – 12 april 1872, sida 2

hästombytet. Det var först på den sista timmen som vägarna hade blifvit hvad de nu voro — nästan ofarbara. De stackars hästarna sträfvade och drogo. Man kunde ej se ett vackrare spann än dessa fyra, bruna, glänsande hästar, men de kommo ingenstädes. Kusken, sjelf halfblind af snöyran, ömsom nyttjade piskan och manade på dem med muntrande tillrop. Konduktören reste sig oupphörligt från sin plats för att skåda framåt, genom det hvita snötöcknet så vidt vagnens lyktor tillstadde honom att göra det, satte derpå posthornet till munnen och blåste, än hårdt och kort, än en uthållande ton, som utan gagn bortdog i snöstormen. På en gång stannade hästarne tvärt, kusken vände sig om för att tala så godt detta lät sig göra, omlindad som han var, med yllehalsdukar. Tänd lyktan, Jim, och se efter om Vi äro på vägen eller inte. Konduktören steg ned med sin tända lykta och sjönk ända till knät ned i snö Detta kan omöjligt vara stora landsy. gen, mumlade han. Om så är, måste stormen farit vildt fram. Det var emellertid omöjligt att säga, huruvida de resande voro på vägen eller ej. Öfverallt låg högt med snö. Så långt man kunde se något på den korta distans dit ljusskenet spred sig, syntes hela den omgifvande marken vara ett hvitt snöfält och de små, hvita upphöjningarne voro måhända intet annat än häckar och gärdesgårdar begrafna under drifvor. Flämtande efter de ansträngande försök de hade gjort, för att komma vidare, stodo hästarne och skakade på sina hufvuden, för att befria sig ifrån betslen. Förhästarne ville icke frivilligt gå ett steg längre och att med våld drifva fram dem skulle måhända bringa de resande i lifsfara,