Aftonbladet – 12 april 1872, sida 2

han med märkbar sinnesrörelse. Sök att tysta ned saken; tysta ned den, så vidt det är dig möjligt — så vidt husets lycka och goda namn äro dig kära. Skall jag tysta ned stölden af våra präktiga juveler? genmälde Lovisa Letsom i en högljudd och retad ton. Du vet inte hvad du säger, Otto! FEMTONDE KAPITLET. Snöstormen. Det var en mörk qväll, fredagen den tjugutredje December. Postvagnen mellan London och Worcester sträfvade med svårighet framåt vägen till den sistnämnda staden, Snön föll i stora massor och hade så gjort, mer eller mindre, i några dagar. Diligensen var ovanligt tungt lastad; ehuru den förde den kungliga posten, hade den icke sluppit undan en mängd af paketer, ty julen nalkades och Londonsbor skickade sina gåfvor till vänner i landsorten; — deribland trän med ostron och hummer, korgar med vin och en myckenhet passageraregods. Med ett ord, aldrig Hade postdiligensen till Worcester varit tyngre packad. Fyra passagerare funnos inne i vagnen: Ingen, som kunde få en sådan plats, skulle i ett sådant Herrans väder och köld velat våga lif och helsa genom att åka utanpå. En af de resande var ett fruntimmer, de öfriga tre voro herrar och alla sutto uppkrupna i sina hörn, väl insvepta i pelsar, önskande att natten väl vore förbi och inom sig brummande öfver det svåra väglaget som dömde dem att blott fortskrida fot för fot Ty allt långsammare: gick färden. Första vägstycket från London hade gått temligen bra och vagnen var någorlunda punktligt framme vid de olika stationerna för