Aftonbladet – 11 april 1872, sida 2

seende och den lediga lärostolen hållits obesatt, samt från läroverket sålunda undanhållits en för dess arbete i flere riktningar ytterst vigtig lärare och från vetenskaper n arbetare, som kunnat göra den stora jenster, är en nog egendomlig och högst anmärkningsvärd omständighet. Den visar nogsamt buru under nuvarande förhållanden vetenskapens intressen få stå tillbaka för helt andra intressen. Inför sådana fakta, som de ofvan angifna, kan man ej påstå att institutet lider brist på lärareplatser inom de teoretiska ämnena; men man gör ett tankesprång och förklarar, att det är ej inom de teoretiska ämnena, utan inom de praktiska, som institutet skulle behöfva förstärkas, om det återfår den teoretiska examen, ty något fel måste det vara med institutet. Finns det inget, så måste man hitta på ett sådant, och man resonnerar då på följande sätt. Så länge institutets kliniska lärare måste, förutom åt läroverkets egna lärjungar, jemväl åt fakultetens alla elever meddela den hufvudsakliga praktiska undervisningen för medicine licentiatexamen, så blifver deras verksamhet häraf så tagen i anspråk, att de ej kunna medhinna att sköta den förberedande (propedevtiska) klinik, som för medicine kandidatexamen är behöflig. Altså! institutet lider ej i och för sig brist på lärarekrafter i någon riktning, men det är för att komplettera en brist inom det praktiska området hos fakulteterna, eller rättare en brist på tillräckliga kliniker i universitets: städerna, som en förstärkning af institutets praktiska lärarekrafter skulle blifva behöflig menar man, och derför måste man upphäfva — märk väl — institutets teoretiska verksamhet. En brist hos fakulteterna inom det praktiska området skulle utgöra ett motiv för institutets inskränkning inom det teoretiska. I sanning tro vi ej, att man med dylika skäl skall kunna vinna många anhängare för fakulteternas monopol på den teoretiska examen. Med 11 lärare för de praktiska studierna, eller lika många som hela fakulteten i Upsala, måste institutet äfven kunna ombesörja hela den praktiska läkarebildningen bättre än de flesta skolor i Europa, och det har aldrig tvekat att åtaga sig detta. För institutet är det äfven långt lättare än för något universitet i en mindre stad att med sig förena yngre lärarekrafter, såsom docenter, och att genom dessa supplera sin undervisning der så är behöfligt eller önskligt, och må man ej säga, att ej dessa, till följd af sin mindre erfarenhet, kunna i vissa riktningar lemna en fullgod undervisning. De kunna detta utan all fråga om de få sig en för dem lämplig verksamhet anvisad, och såsom sådan måste framför allt undervisningen i de olika undervisningsmetoderna och vissa specialdiscipliner anses. Hvad som till en början kan brista dem i erfarenhet, ersättes vanligen i rikt mått genom ungdo: mens oförtröttade nit, intresse och friska arbetskrafter, samt af behofvet för dem att utmärka sig och förkofra sig för attiframtiden kunna intaga den ställning, som de äldre kamraterna redan hunnit, hvarjemte de stå lärjungarne mera nära och derför äfven bättre äro i tillfälle att lära känna I dessas behof och önskningar, Dessutom bör institutets kliniska lärareverksamhet betydligt kunna underlättas derligenom att fakulteternas verksamheti denna riktning mer eller mindre betydligt utsträckes, hvartill deras målsman från Upsala i den medicinska komiten för mer än ett deI cennium sedan förklarat dem ega tillräckliga resurser, och dessa hafva betydligt ökats sedan den tiden. Första kammarens utskott har just åt denna punkt egnat särskild uppI märksamhet och föreslagit att en hemställan om sådan utvidgning borde jemväl i skrifvelsen till K. M:t ingå. Men då utskottet ji sin motivering, utan att vilja framställa något förslag, dock ifråsasätter huruvida icke borde stadgas skyldighet, äfven för såI dana studerande, som vid Carolinska instiI tutet kunna komma att aflägga sin teoretifska examen, att fullgöra en fyra månaders tjenstgöring vid fakulteterna, närmast efter nämnde examen, så har utskottet, såsom vi TI förmena, allt för mycket gätt in på detaljer Joch dessutom råkat in på denna farliga komI promissens och tvångsåtgärdernas bakväg, jsom i denna fråga alltjemnt spelat en så lolycksbringande roll. Ju mera man kan frigöra studierna och öfverlemna valet af plats för dem åt de personer som skola utföra dessa studier ju bättre, dess mera lif och dess mera täflan, Långt bättre än den Jaf utskottet ifrågasatta synes oss då en sådan anordning vara, som sammanslår all klinisk tjenstgöring efter kandidatexamen Itill en enda kategori, och om man anser att fakulteternas kliniker ej ännu äro fullt tillTräckliga för hela den praktiska läkarebildningen, och att hvarje läkare bör under viss Ttid hafva tjenstgjort på större sjukhus, der Imera omvexling i sjukdomsfallen förekomma, så må man helt enkelt bestämma, att tjenstTI göringen efter medicine kandidatexamen får fullgöras under vissa månader vid hvilken af de medicinska eller kirurgiska klinikerna I som helst vid alla tre läroverken, men att Ide sista månadernas tjenstgöring skall af alla fullgöras vid de kliniker, som staten anser lemna tillräcklig trygghet för den praktiska utbildningens mångsidighet, samt viIdare, rörande specialklinikerna, att tjenstlgöringen fullgöres vid alla sådana, som af staten ansetts motsvara ändamålet, samt T ytterligare att betyg öfver klinisk tjenstI göring gälla lika vid alla läroverken, Vi I tro, att man först då man inslår på en dylik väg kommer till ett godt och varaktigt resultat och ändtligen blir fri från detta evinI nerliga monopoliserande och tvångssystem,