Aftonbladet – 11 april 1872, sida 2

RER RR RR som han hade älskat Margaret. Lovisa höll hans hufvud nedböjdt, för att hviskai hans öra: Låt mig få begagna juvelerna i afton! Sir Dene höjde hastigt upp hufvudet och såg på henne med öfverraskning. Juvelerna, Lovisa! Hvilka juveler? De som farfar rår om; Chlanwaringska juvelgarnityret. Sir Dene skakade på hufvudet. Dessa ha aldrig, alltsedan min hustrus död, varit framtagna annat än för att beskådas. Då är jag säker på, att de behöfva vädras, menade den unga frun. Våra diamanter bäras aldrig af någon annan än af hustrun till ättens hufvudman, ser du, min lilla vän, sade han med en anstrykning af sin gamla bördsstolthet, som ej ännu upphört att finnas i hans hjerta. De skola gå till unga Dene, då jag är borta och bäras af hans maka en gång, då han gifter sig. Ja, men hvarför skola de nödvändigt ligga och vänta till dess, gode farfar? Dene är ej gift ännu och ej heller ser det ut som han snpart skulle bli det. Det är så bruket hos oss, barn. Din mor kom också en gång med begäran att få begagna juvelerna; — om jag mins rätt skulle vi, i sällskap med Foleys och flera, fara på en bal i Worcester. Men jag lät henne, en gång för alla, förstå att sådant alls inte kunde ske. Ja, det var helt annorlunda, farfar. Nu skulle det ju bara vara i ert eget hus, för denna enda gång. Om jag blott fick låna halsbandet ! Jag bryter ej gerna en antagen lag, Lovisa. Dessutom skulle Dene kanske inte tycka om det. Dene är ju inte här. Han har för öf