Aftonbladet – 11 april 1872, sida 2

ROR ENA ASSR NERE ENSE frigt intet att säga om saken, så länge vi få behålla farfar ibland oss. Jag tänker i alla fall att Dene skulle vara den första att bedja för mig. Sir Dene satt tyst, liksom han hade funderat på saken. Mrs Letsom steg upp och vände sig rundt omkring i eldskenet, med utsträckta händer. Är ej min klädning vacker, farfar? Den är ny just för denna dag. Rätt vacker, min lilla vän. Men se bara — jag har hvarken armband eller något halsband. Vetfarfar hvarföre? Jo, nyss, då jag höll på att kläda mig, observerade min kammarjungfru den förargliga händelsen, att alla mina nipper voro glömda — ej för att de äro af synnerligt värde, med undantag af perlorna. Jag har emellertid intet att sätta på mig i afton, farfar. Din mor har juveler. Låna af henne. Åh, fy! Det gamla skräpet vill jag inte sätta på mig. Ack, om farfar ändå ville låta mig få begagna bara halsbandet! Tycker ej farfar det skulle vara roligt att ännu en gång se det bäras? Och sir Dene gaf vika. Med det unga, täcka ansigtet ända intill hans och de hvita armarna lindade kring hans hals, kunde han ej längre neka. Men endast halsbandet, sade han; bestämdt bara halsbandet. Ring då på Gander, Lovisa. Juvelskrinet hade sin plats på botten i en kista, stående i rummet bredvid sir Denes egen sängkammare. Baroneten tog sina nycklar och upplåste sjelf kistan och Gander dök ned deri med båda händerna, nästan så, som Sam Pound samtidigt dök ned i kolkorgen vid Den smygande Indianen, (Forts.)