Aftonbladet – 11 april 1872, sida 2

MAUD, U6 HI JON. SBUKCI Villa BLOU IUI BIT olkning af svensk lag genom påståenden m förhållandeu i andra länder. Icke så långa kunna här följa och kontrollera hoom, men åfven denna ställning ålägger förligtelser, dem vi borde kunna antaga att en fordne professorn i statsrätten, den nuarande ledamoten i konungens högsta domtol ej skulle lemna å sido: förpligtelsen t. x. att lemna en om det verkliga faktiska örhållandet upplysande, ej en ofullständig ch missledande framställning, Läsaren döme u sjelf. Det är sant, att danska grundlagen inneåller det af hr N. anförda stadgande och n vidare, att den på ett annat ställe stadar, att konungens samtycke fordras till att ifva ett riksdagsbeslut kraft af lag. Men en innehåller jemväl följande stadgande: Paa hver ordentlig Riksdag, strax eferat samme er sat, fremlexgges Forslag til inantsloven för det fölgende Finantsaar, ndeholdende et Overslag over Statens Indegter og Udgifter. Finantsforslaget behandles först i Folkehinget. Forinden Finantsloven er vedtagen maae katterne e opkreves. Ingen Udgift maae tboldes, som icke har Hjemmel i Samme. Häraf torde visa sig att, om än i Danmark ingen skatt kan påläggas, förändras ller upphäfvas, utan under form af lag, den lanske konungens makt härvid icke är nåxon annan än än att föreslå lagen. Denna oröfvas först af folkethinget, antages blott för ett är i sender, och vill konungen ej antaga den, får han icke låta uppbära skatterna. Och dessa skatter, de finnas följaktligen, blott för ett år i sender. Så har ett fritt folk dessa förhållanden ordnade. Och nu fråga vi: är hr Naumanns framställning upplysande. eller rent af misslelande? Men hvarföre har hr N. förbigått Norge? S 75 af dess grundlag heter det: Det tilkommer Storthinget at paalegge Skatter, Afgifter, Told og andre offentlige Byrder, som dog ei gjelde lengere end til Iste April Aaret efterat, da et nyt ordentligt Storthing er sammentraadt, med mindre de af dette udtrykkelig fornyes. och i 4 18 samma grundlag: Konungen lader i Almindelighed indkreve de Skatter og Afgifter, som Storthinget paalegger. Hvar finnas här ständiga skatter, som ej utan konungens bifall få borttagas och skulle kunna, i strid mot riksdagens beslut om deras upphörande, af konungen utkräfvas? Hr N:s uppgifter om tyska grundlagen äro vi för ögonblicket ej i tillfälle att kontrollera. Men se vi t. ex. på 1830 års franska grundlag finna vi der följande stadganden: 40 Aucun impöt ne peut tre tabli ni percu, sil na t consenti par les deux Chambres et sanctionn6 par le Roi. 41. Limpöt foncier nest consenti que pour un an. Les impositions indirectes peuvent letre pour plusieurs ann6es. (Ingen skatt kan påläggas eller uppbäras utan båda kamrarnes bifall och konungens godkännande. Grundskatten bifalles blott för ett år i sender. De indirekta skatterna kunna bi fallas för flera år på en gång.) Äfven här således inga ständiga skatter icke heller något konungens bifall behöfligf för afskaffande af en skatt, enär dessa an tagas endast för viss tid och om konunger sedan ej ville godkänna de skatter repre sentationen pålade, han väl kunde vägra sitt godkännande, men endast i det syfte att skatten ej fick utgå, ej i syfte att moi representationens vilja pålägga folket skatter Vi äro hr N. tacksamme för det han gif vit oss tillfälle att påpeka, huru det hän ger i hop med dylika förhållanden i andrö änder. Jemnförelsen kan, tro vi, gifva den tänkande läsaren anledning att begrunds hvilket samhällstillstånd, i jemnbredd med fria folk, de anse lämpligt för det svenska folket, som förorda ständiga skatter och rätt för konungen att emot riksdagens be slut utkräfva dem, under förespegling at! om grundlagen erkändes medgifva Sveriges folk de rättigheter i detta fall någorlunda jemnförliga med dem, som Norges och Dan marks folk, enligt sina grundlagar, kunna utan våda utöfva och åtnjuta, sådant häl vore detsamma som samhällsordningens ka stande öfver ända, eganderättens sprän gande i luften och andra dylika drömbilder Grundlagen, säger hr N., talar icke om ordinarie skatter, utan om ordinarie in komster och stadgar samma reglor för alls nitton. Nej, hr N., grundlagen stadgar : 2 57 regeringsformen för alla skatter der regeln, att icke någon annan än riksdager allena har att bestämma om svenska folke! skall betala dem eller ej och giltigheten al denna regel är ej i minsta mån beroende deraf om skribenter i finansläran hafva olika uppfattning af hvad med skatter menas, en omständighet, som hr N. också synes anse höra till tolkningen af gällande svensk grundlag. Slutligen kallar hr N. begreppförvexling att öfversätta konungens veto i beskatt ningsfrågor med att konungen beskattar svenska folket., Vi hafva icke talt om konungens veto, icke heller öfversatt det Vi hafva sagt och säga: Den, på grund af hvars beslut svenska folket nödgas betala skatt, beskattar sven ska folket; Enligt hr justitierådet Naumanns påstå ende eger konungen att af svenska folket utkräfva skatt, som riksdagen förklarat icke skola vidare utgå; Om så sker, af hvem beskattas i detts fall svenska folket? Icke af riksdagen som ogillat skatten, men af den, som mot riksdagens vilia utkräfver den.