Aftonbladet – 11 april 1872, sida 2

under banketten skulle en musikkår spela från en dertill arrangerad läktare. På söndagen, som var juldagen, skulle som vanligt Ardes i stillhet intaga middag hos sir Dene; måndagen ämnade squire Ardes gifva en stor middag; — visserligen ej så lysande som denna dags, ty Arde Hall var icke nog dåraktigt, för att söka täfla med Beechhurst Denes solida prakt och glans. På tisdagen — bröllopsdagen — skulle enligt öfligt bruk squire Arde gifva en fru ost. Af hela sitt hjerta önskade baroneten att denna afton väl vore förbi. För att säga san ningen, voro hans krafter numera icke till räckliga för att emottaga en mängd gäster, ehuru den gamle godsherrn, med bibehål lande af forna dagars artighet, ämnade upp bjuda all sin styrka för att visa sig som en artig värd. Men kom nu icke hans gamle vän och granne, så var hälften af dagens nöje för honom förloradt. Squire Arde skulle så säkert kommit på morgo nen denna dag; sir Dene fann det grymt af honom att svika sitt löfte. Jag vill väl hoppas att vagnarne kom ma fram på vägarne efter detta snöfall, tänkte han, då han gick bort till fönstret och såg utåt det snötäckta landskapet. Det är en lång färd för somliga af dem och i detta väglag behöfva de dubbelt så lång tid som vanligt. Jag vill önska att de be. gifva sig af i rätt tid. Klockan var nu öfver fem och middagen skulle vara klockan sju. Under det sir Dene stod der vid fönstret knackade det på dörren och kapten Clanwaring stack in hufvudet. Mr Arde är ej hemkommen, sir, Och hvarför är han inte det? frågade sir Dene kärft, Den kärfva tonen var dock