Aftonbladet – 11 april 1872, sida 2

Konungens rätt att beskatta svenska folket. IV. Svar på hr Naumanns genmäle. Vi hafva i de två nästföregående numren ! illmötesgått hr Naumanns anhållan att in-! föra hans genmäle, sådant han funnit lämp-: igt att affatta det, och detta ehuru, då vid! granskningen af hr N:s tidskriftsartikel vi punkt för punkt aftryckt de delar deraf, om : hvilka vi yttrade oss, hr N:s begäran, atti. vi ånyo skulle aftrycka hans uppsats, syn-. tes oss icke ligga inom gränsorna för hvad han skällgen kunde begära. Vi anse oss nu emellertid böra fästa särskild uppmärksamhet vid hr N:s lindrigt sagdt egendomliga förfarande att till upplysning om den granskade artikelns verkliga innehåll, sammanhang och syftning i sitt genmäle intaga den, icke sådan den i tidskriften förefinnes och blifvit af oss granskad, utan med förändringar just i sådana delar, som utgjort föremål för våra anmärkningar. Väl ligger i detta förfarande ett genmäle, som icke lärer kunna missförstås, men hos den, som icke eger tillgång till tidskriften och möjligen jemför hr N:s artikel, sådan den 1yder i genmälet, med hvad vi förut, såsom hr N:s ord, anfört, skulle tilläfventyrs den tanken kunna uppstå, att hr N:s ord icke varit sådana, vi dem anfört, och vi nödgas derför särskildt anmärka det säreget grannlaga sätt, hvarpå hr N. begagnat tillåtelsen att i våra egna spalter genmäla oss. I den punkt, der hr N, påstår, att förändring ej skulle kunna ske i den privilegierade jordens grundskatter, utan att frågan härom behandlades efter 3 114 regeringsformen d. v. s. såsom privilegiifråga, har han i genmälet, efter orden för så vidt fråga är om den privilegierade jorden, inskjutit orden: eller den till kleresiet, enligt privilegier, anvisade konungstionden, räntor m. m. Ja, om så är, att för dessa finnes ett undantagsstadgande, gäller derom hvad vi redan yttrat, att detta befäster, ej häfver, den i 3 57 regeringsformen stadgade allmänna regeln. Emellertid torde det äfven i denna del blifva svårt, att till förmån för teorien om ständiga skatter åberopa prestprivilegierna, sedan genom kongl. förordningen den 23 Juli 1869, räntor och tionde, som varit anordnade till presterskapets aflöning eller kyrkors underhåll, blifvit till statsverket indragna emot ersättning, medelst statsanslag i penningar, till följd hvaraf äfven hr N:s i gemälet inskjutna mellanmening icke lärer ådagalägga något sådant samband emellan grundskattens utgående och prestprivilegierna, att hr N. deraf får bättre stöd för sina påståenden, än dem han hade innan mellanmeningen insköts, och om hvilkas halt vi förut torde tillräckligt yttrat oss. Den punkt, der hr N. i tidskriften påstår att 2 59 regeringsformen skulle faktiskt upphäfvas, om alla de ordinarie inkomsterne borttogos eller utbyttes mot bevillningar har i genmälet följande lydelse: Genom alla ordinarie statsinkomsternas afskaffande (t. ex. mot ett åtagande af motsvarande bevillningsbelopp) skulle riksdagen utan konungens sanktion kunna upphäfva hela 59 2? regeringsformen. Ordet faktiskt; mot hvilket vi riktade våra anmärkningar, är helt enkelt uteslutet. Men månne Hr N:s påstående derigenom blifvit hållbarare? Regeringsformens 3 59 ålägger konungen att vid hvarje riksdag låta föreslå de bevillningar, som erfordras, utöfver de ordinarie inkomsterna. Om nu de ordinarie inkomsternas belopp blir noll, fortfar ej lika väl konungens i 3 59 stadgade skyldighet att föreslå bevillningarne? Och gäller ej lika väl 2 59 regeringsformen? Vi djerfvas derföre tro att hr N. icke i någon mån förbättrat sin talan genom de förändringar i sin uppsats, som han gjort för att sätta Aftonbladets läsare i tillfälle att taga kännedom om artikelns verkliga innehåll.