Aftonbladet – 11 april 1872, sida 2

Hvad menar du härmed, Sam Pound? Åh — jag bara tänkte — det var bara på rolighet, som jag fråga Jaså; hvem ger dig lof att fråga så på rolighet? Lillen! har man hört på maken? fortfor hon och fixerade Sam, liksom undrande om han verkligen var så enfaldig som han i detta ögonblick såg ut. Tror du jag har blifvit gift, efter du kan fråga något så tokigt? Sam kunde väl haft något att svara bärpå, om han bara vågat. Han hade sedan förra dagar minne af att hennes händer kunde gifva dugtiga örfilar och de sågo ännu hårdare ut nu. — Bäst var att tiga. Tag och leta reda på största kolstycket i korgen och lägg på i spiseln, Sam, Sedan må du stänga luckorna och tända ljus. Sista biten af brödbullen var försvunnen, då han långsamt reste sig för att lyda. Han hade stor hist att bedja henne sjelf lägga mera kol på elden, men kanske vore det icke försigtigt. Tänk om hon körde ut honom en sådan qväll, som denna! Mor plägade säga att — hon här — hade så pass sinne som den Onde sjelf. Nu tror jäg väl det har blifvit ännu ett strå hvassare. Jag önskar vagnen hade fastnat i en drifval Han hade alla tio fingrarne nere i kolkorgen, då dörren slogs upp och en iskall stormil, en snöyra och Randy Black tillsammans rusade in i köket. Att döma af den sistnämndes brådska att komma in, skulle man kunnat tro honom hafva sett ett spöke ännu en gång. Åh, se Black! Hur står det till? I hastigheten hade han icke straxt märkt Emma Geach. Hennes helsning väckte honom dock till besinning, och han stannade alldeles orörlig. Hade hon varit spöket,