Aftonbladet – 9 april 1872, sida 3

nens ädlaste och stoltaste minnen, samt att fö! samtid och efterverld ådagalägga, huru svenskt folket vet att uppskatta sina store män. Den förflutna veckan återförde Stockholm till riksdagshuset. Soirerna på Mindre teatern voro visserligen icke för alltid afslutade, långt derifrån. men de voro ej ensamt herrskande. Det var i synnerhet två frågor, som togo uppmärksamheten i anspråk minst lika mycket som de två studentspektaklen, och likväl hade man intresse för de sistnämnda ej blott såsom ett par angenäma aftonunderhållningar, der man fick se huru skådespelskonsten kan utveckla sig äfven vid universiteten, utan äfven emedan de skulle förhjelpa oss åtminstone ett fjät närmare vårt eget uni versitet. De begge studentspektakelaftnarne uppfyllde sin bestämmelse och derför må de med tacksamhet ihågkommas, men riksdagen ej heller förglömmas. De gemensamma voteringarne gjorde ej mycket väsen af sig denna gång, men frågan om friköpningsrätten för beväringsskyldig kunde läktaren med stort nöje höra behandlas i begge kamrarne, och frågan om främmande trosbekännares afgifter till statskyrkoförsamlingarne borde åtminstone hafva tillvunnit sig rätt mycken uppmärksamhet. Det var dock icke alla åhörare, som hade lyckan att komma på läglig tid till kamrarnes läktare. Råkade man att infinna sig under det tullbevillningen afgjordes, kunde intresseticke blifva stort, så vidt det ej hände, som med den goda frun, hvilken...... men det är en liten historia, som förtjenar att särskildt berättas. Skulle den förut hafva blifvit till trycket befordrad, anhålla vi om ursäkt och trösta oss på samma sätt, som Dasens Nyheter, när det upptäekes, att tid ningens följetong förut varit införd i ett annat blad: det är ju modernt nu för tiden att gifva ut nya upplagor af gamla arbeten. Ett fruntimmer, sannolikt från landsorten, hade sett skeppet i Afrikanskan och åt skilliga andra märkvärdigheter häri staden, men ville äfven se riksdagens kamrar och infann sig på läktaren i Andra kammaren. Det var icke någon af de dagar, då rusning inträffar och läktarne svigta under bördan Af en tät packad åhöraremassa. Blott en och annan, föga uppmärksam individ befann sig der. Fruntimret hade alltså godt tillfälle att se och höra. Tullbevillningen utsjorde föremål för kammarens förhandlingar. Den ena punkten efter den andra föredrogs och afgjordes. Det gick som en dans. Slutligen tröttnade den ifrågavarande åhörarinnan vid detta evigt allehanda och lifvades ej ens af det sprängämne, som hr Sjöberg inkastade i kammaren. Hon nickade farväl åt riksdagen. Nå, hvilket intryck gjorde kammaren på er? frågade man henne sedermera. Åh, jag vet inte hvad jag skall säga, svarade hon. Jag hade väntat att få se Sparre, Rydberg, Hedin och de der representanterne, som man talar så mycket om, Men de visade sig inte. Deremot kunde jag ej undgå att fästa min uppmärksamhet vid en helt ung representant, som tycktes hafva ett alldeles ofantligt inflytande på kammaren. Han ensam tycktes bestämma allt, men jag har ej kunnat få reda på hans namn, Hvem kunde det hafva varit? Huru såg han ut och hvad hade han att säga? Han såg ganska bra ut, ett ungdomligt, friskt ansigte, en treflig stämma och något mycket bestämdt i hela sitt väsende. Han ställde sig på talmannens venstra sida och vände sig utan tecken till skygghet rakt mot församlingen samt föreslog utan tvekan len ena bestämmelsen efter den andra, och ullt hvad han föreslog antogs af kammaren. Palmannen hade icke något annat att göra in att fråga kammaren, om det skulle godkännas, Ja, ja, skallade det öfver allt i salen, och så föll talmansklubban, hvarefter samma scen förnyades vid ett nytt förslag. Hvem kan denne inflytelserike, lycklige unge riksdagsman vara? Sparre är det ju icke, ej heller Ribbing, ty honom känner jag, och det lär icke vara Jöns Pehrsson. Det var nemligen den af kammarens herrar kanslister, som brukar läsa upp utskottsbetänkandena o. s. v. Han hade den dagen sanska ihärdig tjenstgöring. Ja, se, sådana äro fruntimren, utropade någon som hörde denna anekdot berättas. De hafva icke reda på någonting. De gå till riksdagsläktaren, liksom de skulle begifva sig till teatern eller något annat löje. Anmärkningen är kanske ej alldeles obeogad, men månne det anmärkta felet ligger hos fruntimmerna sjelfva, med den uppfostran som hittills ansetts för dem tillräcklig. Vänjas de att intressera sig för det allmänna? Få de tillfälle att lära sig något om ens de yttre formerna af det representativa statsskicket? Men äro de, oaktadt sin okunnighet i mycket — kanske ofta dock ej större än männens — derför mindre fosterländskt sinnade? Vi kunna berätta ännu en anekdot. Det var också förliden lördag, I ett litet sällskap här i staden. Några af de närvarande kommo direkte från lektor Linders föreläsning, andra från riksdagen. Man talade om dagens tilldragelser, om götiska förbundets återuppväckelse i vårt minne och om de två vigtigaste frågorna i len veckan vid riksdagen. oe Att upplifva minnet af: göternas bedrifter och att återvunna den kraftfulla redlighet, som var förfädren egen, se det är en vacker upprift, sade en af de närvarande, och det vore väl om vår tid eger i det afseendet samma höga syftemål, som det hvilket stod för götiska förbundets medle i Jag skulle tro att vår ri fattar ett b ma bro ar såg Just i dag Iut, som hedrar de gamla