Aftonbladet – 9 april 1872, sida 3

att vid uppbåd till vapentjenst få betala en annan och skicka honom i sitt ställe. An dra kammaren vidtager nog i afton samma beslut. Det blir således Gudi lof slut på den skändligheten, att den rike får köpa den fattiges svett, blod och lif för en usel pen ning och sjelf sitta i maklighet i sin soffa eller skämta på kafget vid de fyllda glasen, under det han som för nöd kanske sålt sir svett sliter ondt på öfningsmarken ell e blöder på slagfältet. Men hvad säga damerna om den saken? frågade en artig kavaljer. Hvad skulle lill: fröken Hulda säga, om fästman — se så blif icke förlägen för det — nödgades tag: på sig soldatrocken i stället för att har kunde gå i sina eleganta civila kläder och promenera, konversera och fantisera med fröken ? Den tillfrågade rodnade visserligen, mer det var icke af förskräckelse vid tanken på att få se sin hjertans kär i soldatrocken eller att veta honom utsatt för krigarens veder mödor, kanske faror. Jag tycker att hvarje svensk, som der till eger förmåga, bör känna sig skyldig till vapenöfning, sade hon utan tvekan och utan tillgjordhet. Den saken är ju gan ska enkel, och ej lär väl någon af oss flickor beklaga sig öfver det som är rätt och till börligt. Ungdomen är entusiastisk, det är klart. Men hvad säger frun om saken ? fortfor den interpellerande och vände sig till ett gift fruntimmer. Jo, det skall jag säga er, svarade det gifta fruntimret. När jag först hörde talas om att man skulle taga bort friköpningsrätten, grufvade jag mig verkligen för min lille Sven och fann det hårdt att han en gång skulle tvingas att exercera med be väringen, ligga kanske på fuktig mark och för öfrigt slita ondt. Ehuru det ännu är långt till dess han kommer i beväringsåren, så fälde jag likväl tårar, när jag såg på min gosse och tänkte på den tiden. Hvarför skulle man icke, tänkte jag, få köpa sig fri från militärtjenst, likaväl som man köper sig fri från att gå till fots, när man är trött, eller från att svälta, när man är hungrig. Det är ju så anordnadt af försynen, att den ene skall vara rik och den andra fattig, eller åtminstone att den ene skall kunna skaffa sig beqvämligheter och den andra icke. Men då kom en fattig menniska, som går i hjelphus hos oss, och hade sin lilla gosse med sig, en riktigt söt pojke, om också icke så näpen som min lille Sven, och då kom jag att tänka på, om det egentligen skulle vara rättvist, att han tvingades att göra tjenst, blott för att han icke kunde betala för sig. Det var hjelphustruns lille Calle, som omvände mig, utan att han sjelf vet derom. Nu tänker jag: ske Guds vilje! Blir det krig, hvilket Gud förbjude, så får väl min Sven göra rätt för sig, lika väl som Petterssonskans pojke. Nog svider det i hjertat på mig, men den fattige lär också hafva ett hjerta. Det är bra sagdt, instämde ett par andra fruntimmer, ett par ömma mödrar, men som icke äro egoister, utan fosterlandsvänner och verkligt svenska qvinnor. Om det skulle hända, atticke alla våra qvinnor ännu tänka så, hvilket vi dock vilja tro, så komma de snart att göra det. Hvad rätt och billigt är kan ej vara främmande för vår nation. Men nog hade det också varit rätt och billigt, om kamrarne bifallit hr Walldens förslag om befrielse för främmande trosbekännare att hjelpa till att betala statskyrkans presterskap och bidraga till statskyrkoförsamlingarnes öfriga utgifter, lika som att nämnde trosbekännare måtte få deltaga i kyrkostämmans förhandlingar, när det rörde folkskolan, till hvilken de med sina pengar också bidraga. Men den frågan tycktes likväl för tidigt väckt. Hvarken den varmhjertade och eldigt vältalande dissentern Kolmodin eller den lugne, skarpe och försigtige, men lika talangfulle, vältalande högkyrkomannen Rundgren ville höra talas om att främmande trosbekännare skulle få njuta sin medborgerliga rätt i detta afseende. Denna gång vunno de en seger, en stor och lysande seger, som man kan tycka, men rättvisans id kunna de ej döda. Saken lefver upp igen och en gång skall hon vinna seger ej blott åt sig sjelf, utan åt mycket annat, som står dermed i sammanhang, Medeltidsåsigterna skola vi en gång komma ifrån. i Egentligen bekymrar det mig föga hvem som betalar 088, sade en tolerant prestman för några dagar sedan, blott att vi få tillräckligt. Kunna församlingarne sjelfva icke betala sitt presterskap, så är det väl godt för dem att få hjelp af judar och proselyter, När vi räkna våra pengar, göra vi icke den ringaste skilnad på luterarens sedlar och judens. Så långt har fördragsamheten Verklise7 hunnit redan i våra dagar, oe