Aftonbladet – 9 april 1872, sida 2

Mot utskottets förslag hade flertalet, el-: r fem, af Första kammarens ledamöter il tskottet, reserverat sig: biskop Beckman, 1l tan att framställa något motförslag, hvarnot hrr Mörner, von Möller, Björkenstam ha ch Nordenfalk förenat sig om den af hr axe år 1868 afgifva reservation, som yr-lf ar sådan ändring i 2 23, att i skolrådet; kall kyrkoherden eller den hans embete ll örestår vara ordförande, derest ej stiftstyrelon, på anmälan af kyrkoherden, eller eljest, 1 nner skäl att annan ordförande förordna.l!1 Jenna reservation har blifvit Första kam-l: varens beslut. Lagutskottet hade sålunda l. en uppgiften att, så vidt möjligt, sammanemka kamrarnes olika beslut; men har ej ett sig i stånd att utföra detta åliggande. )å kamrarnes beslut gå i väsentligen olika iktningar, har lagutskottet hemställt, att en väckta frågan må anses hafva förfallit. Vi kunna ej annat än beklaga, att den å länge eftersträfvade reformen skall falla å ett motstånd från Första kammarens ida, hvilket vi ej kunna annat än finna klokt. Den konservativt återhållande krafen hos en första kammare torde näppelien böra användas i jemförelsevis mera unlerordnade detaljfrågor, utan sparas till de stora fallen, då den skall visa sig så nycket starkare, ju mindre den i oträngdt näl anlitats. Allra minst lärer det vara käl att använda den, när det — såsom i örevarande tillfälle — väl torde få anses vifvet och förmodligen af motståndarne, åtninstone i tysthet erkännes, att reformen ndast kan undanskjutas för mycket kort , för så kort tid, att derunder ej några väsentligt förändrade förutsättningar hinna nträffa, hvilka göra den mera berättigad, in den redan nu är, eller motståndet minIre berättigadt, än det nu förmenas vara. Vi antaga säsom ganska säkert, att det sjelfskrifna presterliga ordförandeskapet i skolråden skall, med Första kammarens biall, inom mycket få år försvinna ur lagen; nen på dessa få år skola ej de förhållanlen, som nu af motståndarne åberopas såsom skäl för sjelfskrifvenhetens bibehållanle, så mycket förändras, att deras föränlrade skick då kan göras gällande såsom giltigt skäl för ett bifall, som man nu vägrar, utan skall det då utan tvifvel erkännas, att samtycket lika gerna kunnat gifvas nu. Ett konservativt motstånd, af denna art, mot ullmänt önskade reformer, sådana som den fråga varande, grundar sig i vår tanke på ett missförstånd af en sant konservativ politiks uppgift och får ett utseende af småriktighet och af lust och nöje, att endast säga nej, hvilket ej kan vara gagneligt för bibehållande af den imponerande styrkan i ett nej, uttaladt i något af de antydda stora all, till hvilka blixten måste sparas. Vi vilja ej lemna den möjliga invändninsen obesvarad, att Första kammaren ej obevekligt satt sig emot en förändring, om den ock ej velat gå så långt, som Andra kammaren. Första kammarens ofvan omförmälla beslut har betecknats såsom en skenreform, men redan detta synes oss vara för mycket sagdt, ty den eger icke ens ett sålant sken af en allvarligt menad, om än ringa förändring i sak, att det kan skönjas vf andra, än särskildt och undantagsvis derör disponerade ögon. Stiftsstyrelsen skulle ga att, på anmälan af kyrkoherden, fritaga onom från ordförandeskapet i skolråden: ror man väl då, att den prest, som på grund vf bristande insigt om folkskolans vigt och oetydelse samt bristande intresse för henne, ir olämplig ordförande i skolrådet, sjelf inser denna brist eller vill, genom anhållan om befrielse från ett af lagen honom tilldeladt uppdrag, sjelf erkänna och vitsorda sin olämplighet? Eller tror man, att den för folkskolan nitiske presten, som på grund af sfriga göromåls mängd kunde behöfva denna pefrielse, skall vilja söka den, med risk att se uppdraget i otjenligare händer; eller kan man ens önskadet; eller skulle stiftsstyrelsen vara böjd att bifalla hans ansökan? Att stiftsstyrelsen skulle äfven eljest, af egen Irift och utan förutgången ansökan från kyrkoherden, förordna annan man i hans ställe, ir för hvem, som något känner dessa berömda styrelsers skaplynne i allmänhet och har någon erfarenhet om beskaffenheten af leras uppsigt öfver folkskolan i synnerhet, någorlunda otroligt. Möjligen åsyftar detta seljest en anmälan eller ansökan från för samlingen, eller vederbörande inspektör eller dylikt. Under diskussionen i Andra kammaren erinrades, att det, trots de allra giltigaste skäl, lärer blifva ytterst sällsynt, att en församling besluter sig att framträda med en anmälan eller ansökan, som i sjelfva verket vore en anklagelse mot den tilläfventyrs i andra afseenden särdeles utmärkte själasörjaren — en anklagelse för öfrigt som, ehuru. välgrundad, kanske ej kunde stödjas på några bestämda lagöfverträdelser eller grofva försummelser, utan blott på ett bristande intresse, hvilket ej låter befalla sig. Det framhölls ock, att ett sådant ster när man möjligen efter lång väntan, hvarunder folkskolan fått lida skada, beslöte sig dertill, skulle verka menligt på det förhållande mellan församlingen och presten, som för hans öfriga och mera egentligt presterliga åligganden är önskvärdt. Slutligen är det föreslagna stadgandet, att församlingen ej ens då, när det på anförda sätt möjligen en gång lyckats blifva qvitt en olämplig skolrådsordförande, sjelf skulle ega att utse annan man, utan få sig en sådan påtvingad af den måhända aflägsna samt med personer och förhållanden föga bekanta stiftsstyrelsen, så absurdt, att det ej förtjenar, att vi derpå spilla nägra ord. ela detta förslag synes oss sålunda rentaf meningslöst, äfven om dess mening endast skulle varit, att genom en skenbar eftergift undvika den verkliga förändringen i sak, ty kroken var för grof, för att reformens vänner i Andra kammaren rimligen kunde antagas skola nappa på den. De gjorde det ej heller, hur ifrigt