Aftonbladet – 6 april 1872, sida 2

vanligt inbureii till lady Lydia. Då hot mästaren. varpå väg. upp igen med tekop pen, stannade han vid myladys dörr, för att höra om några bref till hans herre hade kommit. Det var två. Sir Dene såg på utanskrifterna, under det han smuttade på sitt t. Brefven voro från. två af hans sonsöner: Dene, fideikommissarien, och Otto... Han lade dem oöppnade på täcket och sade, halft till sig sjelf; halft till sin gamletrotjenare: De tänka, gossärnejatt detvär rätt att visa sin gamle farfar någon hågkomst! En är det, Gander, som aldrig skrifver. Gander förstod. nog på hyem han härmed syftade. Sir Dene hade för vana attihans närvaro säga allt Hvad han tänkte och Kväd det ej kundefalla honom in att nämna till andra menniskor. Ja, sir Dene, jag säger nu, hvad jag har sagt mången gång förut: min öfvertygelse är, att mr Pom har skrifvit, men. att brefvet har fallit i sjön, häremellan och Irland. Prat! ropade sir Dene med retlighet i sin röst. Bref förkomma inte på det sättet. Men det är ej alls likt mr Tom att bära hat och bitterhet i sinnet. Jagvetatt han ej kan göra det. Om jag finge säga, så skulle ni skrifva ett par ord till honom, sir, och tillsägahonom att komma åter. Det tör väl vara så, att han inte vågar tänka nå got häråt, utan ett ord till uppmuntran från er. ; Att skrifyva till Tom; var just en tanke som underflera veckor hade upptagit sir Dene — vatt skrifva--och uppmana honom att komma åter. Måhända behöfdes blott detta ord, för att bringa saken till utförande, Jag tror att jag skall göra så,