Aftonbladet – 6 april 1872, sida 2

5 möjligen en gång skola försöka att in:; emta statsförfattningsrätt efter en dylik,l: It annat än redig framställning. Hr N. iger sig vilja bevisa att, trots det bestämda : tadgandet i 3 57 regeringsförmen om riksagens allena beslutande rätt i beskattningsågor, riksdagen icke eger att utan könuiens bifall borttaga, minska eljler förändra e ordinarie inkomsterne. Nu lärer det väl ara för hvar och en klart att Å 57 regeingsfor men,som endast handlar om beskattingsrätten, icke kan tillämpas på frågor m vare sig ökande eller minskände af såana statens inkomster, som ingå till följd f lagstiftande maktens beslut, denna må nu: ara den af konung och riksdag utöfvadel agstiftande makten i civil. och kriminallag 1. m, eller den konungen ensåm af grundgen anförtrodda lagstiftande makten i den k. ekonomiska lagstiftningen: Att sålees böter, revisionsskillingar och dylikt utgå ch till beloppet bestämmas i den ordning rundlagen om lags stadgande förordnar, cke inverkar detta på giltigheten af grundagsbudet i 8 57 regeringsformen, hvilket ls icke innebär, ätt staten ej får hafva ndra inkomster än skatter. Hvad riksdaen såsom beskattningsmyndighet i dessa all eger fordra är ju endast att de influtna nedlen skola för riksdagen redovisas eller åsom det i 8 58 regeringsformen heter uppvigas och i stadgad ordning ingå till yllande af statens behof. Icke lära således e här angifna förhållanden minska eller -pphäfva riksdagens rätt efter 3 57 regeingsformen, Hvad talet om intraderna från telegrafrerket, jervägstrafiken och skogsväsendet eträffar, tillåta vi oss att erinra om 3 77 egeringsformen. Den stadgar, att kungssårdar, kungsladugårdar, kronoskogar m. m. amt kronans öfriga lägenheter skola förvaltas efter de grunder, riksdagen derom förekrifver, Sannt är att bland här uppräk1ad egendom jernvägar och telegrafledninsar ej finnas. särskildt nämnda, hvilket är örklarligt, då sådana ej funnos den tid srundlagen skrefs, men nog är den tydliga neningen att stadgandet afser alla statens egendomar och i sådant fall gäller om alla lessa att de skola förvaltas efter de grunler, riksdagen derom föreskrifver. Hr N, yttrar vidare: Genom alla ordinarie statsinkomsternas pafskaffande (t. ex. mot ett åtagande af motsvarande bevillnings-belopp) skulle riksdagen, utan konungens sanktion, faktiskt ;kunna upphäfva hela 59 3 regeringsformen. I sanning ett dräpande skäl! Derför att 2 59 regeringsformen ålägger konungen att framställa förslag rörande sättet att genom bevillningar fylla hvad staten kan utöfver de ordinarie inkomsterna erfordra, få icke alla ordinarie stätsinkomster borttagas, utan konungens sanktion, enär detta vore att faktiskt upphäfva hela 3 59 regeringsformen, Sådan är hr N:s bevisning! Och dylikt kallar han oförtydbara, positiva bestämmelser i gällande grundlag. För. att icke missförstås erinra vi om, hvad vi nyss sagt, att vissa ordinarie inkomster icke äro af skattenatur och således ej kunna af riksdagen allena borttagas. Om nu emellertid, säsom hr N. förutsätter, alla ordinarie inkomster ; afskaffades, vore väk derigenom hela 59 2 regeringsformen faktiskt upphäfd? Visst icke. Konungens åliggande att föreslå sättet att genom bevillningar fylla statens behof blefve ingalunda upphäfdt, utan skulle tvärtom faktiskt erhålla en vida större vigt och betydelse, då de ordinarie inkomsterna lemnade intet och alla statens -behof således måste genom bevillningar fyllas. Hr N:s nästa punkt lyder sålunda: I 69 2 af samma grundlag omnämnas samfällda. voteringar i fråga omstatens reglerande eller bevillningens derefter lämpade hela belopp. Att med statens reglerande här menas detsamma som i regeringsformens .59 och 62 23, nemligen (jemte sjelfva beräkningen af beloppen) den ätgärd att genom bevillningar fylla hvad staten utöfver de ordinarie inkomsterna erfördrar, torde svårligen kunna annat än bejakas; men härom blir man fullt förvissad, då i berörde 69 2 hänvisas till hvad i detta ämne i riksdagsordningen stadgas, d. v. s. j denna grundlags 65 3, som meddelar närmare föreskrifter angående samfällda voteringar i der nämnda finansiella frågor, om hvilka riksdagen eger: ensam besluta; och i denna 2 talas endast om statsutgifter och bevillning, men icke. ett ord om. de ordinarie statsinkomsterna, hvilka alltså icke äro underkastade en slik samfälld votering; ;utan erfordras begge kamrarnes sammanstämmande beslut och-konungens: bifall för deras rubbande. Frågan förfaller säledes, i fall blott ena kammaren bitallit, men den pandra afslagit en ifragasatt förändring i dessa inkomster. Emyr hela denna punkt måste vi erinra; att den afhandlar något som ligger alldeles på sidan om tvistefrågan. Hiru riksdagens beslut rörande en ordinarie skattetitel skall fattas, genom kamrarnes sammanstämmande beslut eller genom gemensam omröstning, är en formfråga riksdagens kamrar emellan; riksdagens rätt åter att, enligt 3 57 regeringsformen, allena besluta i alla beskattningsfrågor, är en rättsfråga, som gäller riksdagens och folkets grundlagliga rätt gent emöt konungen eller regeringen, och denna rätt omintetgöres-icke rättsligen genom försök att sammanblanda den med den öyssnämmda formifrågan. Då nu hr N:s anförande i denna punkt icke är annat än ett dylikt -sammanblandningsförsök, hafva vi härmed tillräckligt besvarat det och skulle med strängt inskränkande af vår granskning till hvad, som äfser den egentliga tvistefrågan, böra öfvergå till nästa punkt... Men, misstaga vi oss ej, Visar äfven denna punkt prof på