Aftonbladet – 5 april 1872, sida 3

liga bron vid Powick och detta hade återkallat för sir Denes minne alla sorgliga och ledsamma händelser på den väg som han i öfvermod låtit bygga, Mycket fordrades ej, för att återkalla en erinran härom, den stod nästan alltid, med mer eller mindre styrka, inför hans tankar. Knack! knack! knack! Nu ljöd det. litet starkare, Kom in! Kan du då inte höra? Af hvilket, något häftigare svar Gander fann att hans herre redan förut måste ha talat. Han hade icke hört den svaga rösten. Den gamle trotjenaren — Gander var sjelf temligen till åren numera — gick så ledes in, klädd i den randiga jacka, som han vinter och sommar alltid bar om morgnarna. Sir Dene lyfte från kudden sitt hufvud, ännu utstyrdt i en hvit nattmössa med lång, hängande tofs, Hvar har du varmt vatten? Ty Gander hade kommit tomhändt. Jag tog det ej med mig, sir. Jag tänkte att ni kanske ville äta en bit till frukost, innan ni stiger upp. Det var utan tvifvel händelsen, att sir Dene kände sig svag, darrande och feberaktig, och att han först skulle vilja dricka en half kopp tå på sängen. Men den gamle herrn hade en okuflig motvilja för att erkänna sig besegrad, Jag vet just inte det, Gander, Jag tänker det blir bäst att jag går upp. först Så länge jag kan. Det är ett riktigt gement väder i dag, sir; — blåser nordost så skarpt att man kan blåsa tvärs af. Grått och ruskigt iluften. Så-å, Ja, vi ha numera inte så godt väder som förr i verlden, anmärkte sir Dene, som vanligt är med de gamla. Det inns ej så klara, vackra dagar numera; inte