Aftonbladet – 3 april 1872, sida 2

ENE Jarvis. Hade du fått råda, skulle man väl blundat för allt och låtit den gunstiherrn gå qvar vid Beechhurst Dene ännu. Ja, utan tvifvel, svarade Otto. Jagi har inte kunnat förlåta mig, att genom mitt förvållande den der historien angående Den smygande Indianen, kom ut. Nej; och inte heller kan jag förlåta någon af er andra, för att ni behandlade saken, såsom skedde. Det var en skam — jag upp repar detta ännu en gång! Du tycker kanske att man borde nedtystat hela affären? Och att den junkern skulle fått förbli onäpst? Hvad det beträffar, anmärkte Otto kallt, så veta vi att då, efter ordspråket, den ena stackaren får gå in i huset, får den andra inte ens titta öfver häcken. Hade du eller jag blifvit ertappade med ett pojkstreck, Jarvis, så skulle inte ett ord blifvit sagdt. — Inte för att jag plägar göra mig skyldig till sådana streck; — nej, gudske lof! Hans yttrande lät nästan som om Jarvis icke var lika pålitlig i detta afseende. Den sistnämnde inföll med skärpa i rösten: Han har varit en skam för vårt hus länge nog. Det var tid på att han lemnade det. Hm; jag för min del kan inte se någon anledning att han visades på porten, så som det skedde. Att någon gång besvara hans bref och låta honom veta huru hans gamla farfar mår, kunde väl inte skada eder, tycker jag. Kapten Clanwaring höjde sitt hufvud och viftade med sin parfymerade handske, liksom för att hindra någonting så simpelt som Tom Clanwaring, att komma nära hans nobla person. Jag skulle inte vilja nedlåta mig att skrifva till den snobben, om han också vore