Aftonbladet – 3 april 1872, sida 2

I RENNIE KEN RIDE UU ee plank lan öfve brut Å Andra kammarens föredragningslistajsadt år för närvarande uppfördt ett ärende,l Visa varå vi anse oss böra fästa någon upp ! ärksamhet, nemligen lagutskottets förslag,! går t riksdagen för sin del måtte besluta en få rfattning, så lydande: dels Vid konungens högsta domstol, så ock lun id hofrätt, skola minst två skicklige män det ara förordnade att säsom fullmäktige dejsan arter tillhandagå, som dem anlita: dessa lval lmänna fullmäktige nämnas vid högsta ter ymstolen af konungens nedre justitiereyirät on och vid hofrätterna af rätten sjelf. Äf-)bv: en vid de allmänna underätterna skola afför itten förordnas allmänna fullmäktige, så det idt för uppdraget skicklige män finnas. sla örordnande att vara allmän fullmäktig kan nin terkallas, när så skäligt pröfvas: deröfverme 1å ej klagan föras. der Detta af lagutskottet enhälligt förordade all ch af första kammaren redan antagna förtyd lag är, i hufvudsak, ej nytt. Redan 1860 v21 eslöto rikets ständer en lag i samma rikt-trä ing, hvilken emellertid, på grund af hög-nå ta domstolens anmärkningar. ej blef af K. lat! M:t bifallen. Å 1869 års riksdag bragtesjse! rågan åter å bane genom en al grefve Erik gå Sparre i Första kammaren väckt motion, på Sv rund hvaraf dåvarande lagutskott nära enA välligt föreslog och båda kamrarne — den tir Andra utan votering, den Första med 431ej mot 11 — antogo ett tillägg, af följande oc ydelse, till hvad 15 kap. rättegångsbalken 8O innehåller om laga fullmäktig: lig Vid hvarje allmän domstol skola minstlla två skicklige män bemyndigas att såsom ti fullmäktige tillhandagå parter, som dem anaf lita. Dessa fullmäktige skola nämnas, vid jbY!l hofrätt och underrätt af rätten sjelf och vid högsta domstolen af konungens nedre justitierevision, re Förslaget lyckades ej vinna K. M:ts stad d fästelse. Regeringen, som ofta nog bryr?! sig litet eller intet om de af högsta domst stolen -mot hennes lagförslag riktade an-In märkningar, låter deremot gerna riksdagens )M lagförslag falla för högsta domstolens kridi tik. Ett exempel bland flere erbjuder denö just nu föreliggande propositionen om uppb häfvande af 2 kap, ä—6 42 i giftermålsbal-: ken: riksdagens åtskilliga gånger gjorda å försök ha fått döden dö för anmärkningarh från högsta domstolen, men trots minstlikan vigtiga invändningar från samma håll har f regeringen nu framlagt ett förslåg, hvarss öde, i följd af uraktlåtenheten att vid demS fästa afseende, är temligen tvifvelaktigt.e Enligt denna egendomliga maxim fick, som Y e H f sagdt, 1869 års riksdags lagförlag om fullmäktige gå sin undergång till mötes. Skälen dertill inhemtas af K. M:t2 skrifvelse n:r 6 till 1870 års riksdag, der det heter att mot förslaget anmärkts: att, enligt hvad riksdagens skrifvelse omförmäler och den föreslågna lagtexten innebär, domstols f bemyndigande för vissa personer att såsom l, fullmäktige tillhandagå parter måste anta-l, gas innefatta domstolens vitsörd öm dessa personers egenskaper för ett sådant kall; icke blott i afseende å den skicklighet, som 4 på grund af domstolens erfarenhet kunde ; bedömas, utan ock i afseende å deras mo-l; raliska egenskaper och pålitlighet; att enl, förmodan att inom alla domstolars verkningskrets eller i närheten deraf stidse skulle finnas två män, som, af domstolen kände, l, kunde förtjena ett sådant dess omdöme och l vore villige att slikt uppdrag sig åtaga,l. syntes icke böra, såsom förslaget innebär, tagas till grund för ett ovilkorligt ålägägande för donistolårine att meddela ett bemyndigande till sakförarekallet, på sätt förslaget innehåller; och att den föreslagna lagen sannolikt icke kunde i en stor del af riket verkställas utan en den rätta meningen illa motsvarande tolkning, till följd hvaraf den genom domstolårnes bemyndigande rekommenderade sakförareklassen kunde komma att betydligen uppblandas med ingenting mindre än kunnige och rättsinnade män. Den korta meningen i detta ogement långsläpiga yttrande lärer vara, att ej alla domstolar borde åläggas att förordna laga fullmäktige, emedan sannolikt ej öfver allt funnes tillgång på tjenliga personer, och härmed åsyftas väl egentligen underdomstolarne å landet och i smärre städer. Med aktgifvande å denna anmärkning har lagutskottet denna gång förordat, att vid öfverdomstolarne laga fullmäktige skola förordnas — hvilket naturligtvis ej möter någon svårighet — och att äfven vid underlrätterna så bör ske, när för uppdraget l skickliga män finnas. Härmed är den invändning undanröjd, på hvilken riksdagens förslag är 1869 strandade hos K. M:t. Ej utan öfverraskning ha vi förnummit, att inom Andra kammaren betänkligheter skulle yppat sig mot denna lilla reform, hvilken riksdagen, som ofvan är nämndt, redan tvenne gånger begärt. Om så verkligen förhåller sig, vore det onekligen mycket eget, sedan förslaget denna gång blifvit förbättradt på ett sätt som, utan att motverka det åsyftade gagnet, tager bort de, om ej mycket, dock något betydande betänkligheter, som förut mot detsamma kun: nat göras gällande, och då K. M:ts stadfästelse å riksdagens förslag, enligt all ; mensklig beräkning, är att förvänta. När frågan 1869 förevar i Andra kammaren, förutsade en af motståndarne, att man snart skulle finna sig nödgad att antingen gifva 71 de af domstol förordnade sakförare uteslutande rätt att föra andras talan inför rätta eller ock bereda dem aflöning af staten, eller kanske båda delarne: derförutan skulle de nemligen ej kunna påräkna nödtorftigt uppehälle, och det skulle ej låta sig göra att till dessa uppdrag erhålla hederliga män. Den allt för mycket tillspetsade och derför allt för svagt träffande udden i denna anmärkning om framtida möjligheter — som Jarvis. Hade du fått råda, skulle man on väl blundat för allt och låtit den gun it stiherrn gå qvar vid Beechhurst Dene ännu.