Aftonbladet – 2 april 1872, sida 3

Han guUva OSS evL godL exempel I taeLLld al rseende. n) Emellertid få vi pu ett par studentspekig takler i Stockholm, och det bör blifva gantiska roligt. De inbringa kanske ett par tusen riksdaler, och det är också ganska glädnl jande för hvar och en, som på fullt allvar önaf I skar Stockholm en högskola. Initiativet har 5t I utgått från Upsala, och det är kanske det mest glädjande af alltsammans. För närnvarande delar Stockholm sig i det lycket liga och det olyckliga. Till det förra L. räknas alla, som kunnat erhålla biljetter till Yr I studentspektaklerna, och det senare utgöres naturligtvis af dem, som icke erhållit sådana, Skulle någon vilja bevisa en annan rs person någon utsökt uppmärksamheti dessa dagar, så vore det att anskaffa en biljett till onsdagseller torsdagsföreställningen 3 Mindre teatern åt den, som är i saknad deraf. En tung mans lycka kunde kanske vara gjord dermed. Men på hvad sätt skall en sådan biljett anskaffas? Ja, sannerligen vi kunna gifva någon anvisning. Den som hör till de lyckliga släpper icke sin lycka ifrån sig. Det är i detta afseende, som i alla Jandra: beati possidentes, och dessa äro alltid konservative. Men kan man skaffa en biljett, säga vi, så kan också lyckan vara gjord. Den förflutna veckan hade för öfrigt icke , mycket att bjuda oss. Väderleken började . Jantaga något så när vårlika fasoner, fastän -Idet ännu var långt ifrån den sommar, som vi hade i början af Mars, Vattenbutiken i Kungsträdgården har ännu icke öppnat sina :Jsalonger i vestra alln, och således hafva vi ännu ej sommar. Våra landskapsmålare hafva ej heller ännu börjat sina sommarj studier. Den ende af våra bildande konst. närer, som under senare tider kunnat sitta 1 fria luften och måla, och dertill i en myc I) ket lätt drägt, har varit Egron Lundgren, men han hade tagit plats på en vulkan i I Medelhafvet, der han, enligt hvad de senaste underrättelserna meddela, mått godt och l varmt hela vintern, Under den nästföregåJende vintern gick också han i Stockholms I Kungsträdgård och frös, och det var endast undantagsvis han värmde upp sig med en l varm aqvarell hemma hos sig vid Herkulesgatan. Till nästa vinter skall jag nog skaffa mig en kalorifer, brukade han säga. IMan har sådana i södern, tillade han, doch jag har begagnat dem i ärtionden. Han reste och sökte upp en liten förtjusande ö i Medelhafvet, en gammal vulkan, kanske ej alldeles utbrunnen, och der har han nu haft sitt hemvist hela långa tiden. Tänk hvilka varma färgtoner han nu kunnat fästa på sitt aqvarellpapper! Men om kalorifern skulle spricka! Låt oss hoppas det bästa, och att vi snart åter måtte få se vår genialiske vattenstrykare midt ibland oss. Otur hade han emellertid, som ej stannade hemma under den nu slutade vintern, den mildaste sedan mycket långt tillbaka i vår nord. Så långt hade vi hunnit i vårt skrifveri i dag på morgonen, då en af våra vänner infann sig, kastade blicken på vårt papper och utropade: Ja så, ni håller på med den förflutna veckan, Vet ni, att förra gången beundrade jag er riktigt, ty då hade ni kokt soppa ej på en vanlig spik, utan på en enda liten, oansenlig och rostig nubb. Men, herre gud, man kan naturligtvis ej göra annat, då ingenting händer i verlden. Vi sågo något förvånade upp på anmärkaren. Var det ironi? Neh det; tycktes vara fullt allvar. Han komplimenterade oss för att vi kunnat göra något af den lilla, oansenliga, rostiga nubben. Hvad hade vi då talat om i vår förflutna vecka förra gången? Om en ganska vigtig afdelning af qvinnofrågan, Så hade vi åtminstone inbillat oss. Vi hade visat, huru det ännu tyvärr åstadkommer öfverraskning hos de gamla, att ett fruntimmer täåger studentexamen, men att det lyckligtvis är förnämligast hos den inskränkta, sjelf okunniga och odugliga delen af det manliga slägtet, som sådant väcker verklig indignation, och att om en skald känner ovilja mot en qvinna för att hon blifvit författarinna, så är han högst sannolikt en klen skald och fruktar konkurrensen. Om den framställningen kan kallas för en liten rostig nubb, så må felet ligga hos-oss, men ingalunda i sjelfva ämnet. Det är hvad vi härmed svara vännen, hvars anmärkning vi muntligt lemnade obesvarad. Den s. k. kunglig sektern-ingeniörenagronomen, om hvilken vi skrefvo i förra veckan är tyvärr icke något foster af vår fantasi, och det är den ädle skaldem ej heller. Begge lefva här midt ibland oss. Låt oss gifva dem deras förtjenta lön och rätt duktigt skratta ut dem. Vilja de ej vara med, när verlden går framåt, så må de blifva efter, men framåt går det i alla fall. Kunglig sektern och den ädle skalden kunna sannerligen icke hålla tillbaka, äfven om de aldrig så mycket anstränga sig. Värre är, att mången qvinnd, om hvars förstånd man dock skulle tro något bättre, hjelper den der kunglig sektern och den der skalden. Att så sker härrör otvifvelaktigt endast af missförstånd, men är likväl ganska beklagligt. För ett par dagar sedan mottogo vi ett bref i detta ämne från ett högt aktadt fruntimmer, och en annan gång skola vi taga oss friheten att göra ett utdrag derur. I dag hinna vi ej gå närmare in på det kapitlet. Från andra sidan verldshafvet kom ett sorgebudskap: Harriet Beecher Stowe är död. Från den nordiska konstnärskolonien i Disseldorf kom ett annat sådant budskap: Jeanette Möller, född Holmlund, har också lemnat det jordiska. Det var två qvinnor af olika betydelse, liksom af olika verkningskrets. Den enas namn var kändt öfver hela den bildade verlden. Hon hade med sin penna uträttat ganska mycket och bidragit i sin mån till lösningen af en för menskligheten vigtig fråga. Den andra var blott en konstnärsnatur, känd inom sitt fädernesland och en liten del af den öfriga verlden, en som älskade det sköna och hade förmåga att framställa det på duken. Begge voro personer, som bevisade att qvinnan inom det sannas, godas och skönas verld kan uträtta lika mycket som mannen. Harriet Beecher Stowes biografi skrifva vi icke här. Hela verlden har läst hennes Onkel Toms Stuga, ma NT a mn D —jA AR AA br TN Et ft Jr