Aftonbladet – 2 april 1872, sida 3

hon kastade smuts — ordet är fult, men sannt — på lord Byrons minne. Må vi förlåta henne för hennes förtjenster för öfrigt. Jeanette Möller satt i sitt vänliga hem i Diisseldorf och målade vackra genretaflor. Hennes man, den bekante norske landskapsmålaren Niels Möller, hade i sin maka också en trogen vän inom konsten. Det var ett könstnärspar, som förtjenade vär aktning. Då och då skickade fru Möller hit ett stycke, som alltid väckte bifall. Hon var född i Stockholm och syster till fröken Josephine Holmlund, vår kända landskapsmålerska, men såsom gift med en norrman, sutto hennes taflor på den skandinaviska utställningen här år 1866 på den norska afdelningen. Der betraktades med mycket nöje hennes Interiör från Ulriksdal, hennes Trio och Undervisning i teckning. På verldsutställningen i Paris året näst efter såg man samma Trio, en fin, humoristiskt uppfattad bit, som vitnade om den sanna konstnärsbegåfningen. Under förliden vår hade fru Möller varit sjuklig och ej kunnat vistas mycket i sin atelier, men vid sommarens början, då den, som skrifver dessa rader, hade glädjen att besöka konstnärsparet i dess hem, var hennes helsa något bättre, och hon hade då nyss fullbordat en liten täck tafla, hvars senare öde vi ej känna. Hon talade då med lifligt intresse om den nordiska konsten och om de kära vännerna i hemmet. Mycket tänkte hon då ännu få tid att måla, så snart krafterna återvändt. Nu har handen för alltid kallnat, nu lefver Jeanette Holmlunds konstnärskap endast i hennes verk, ett för alltid afslutadt; men minnet af den ädla qvinliga artisten skall aldrig utplånas hos dem, som nu sörja hennes bortgång.