Aftonbladet – 2 april 1872, sida 3

Den förflutna veckan var i Stockholm de dramatiska soirgernas vecka. Nyss före påsk går det ej gerna an att ställa till spektakel, men en liten soire kan man vara med om, vore det också på sjelfva skärtorsdagen. Hade man ej soire erna att tillgå, så fick man nöja sig med bara Skapelsen, som visserligen är ett rik. tigt mästerverk äfven i våra dagar, men egentligen icke har något nytt att bjuda på. Publiken behöfver nytt, nya röster, om äfven de skulle vara betydligt sämre än de röster, som hittills sjungit för oss, nya in strument och framför allt nya ansigten. De gamla äro allt för bekanta. Icke kan man sitta och se på dem år ut och år in. Fru X. till exempel är en stor sångerska, till och med en högst ovanlig sångerska, det medgifver hvarenda menniska, som har en smula bildning och som ej har någon sär skild orsak att lysa med paradoxer; men, säger samma bildade menniska, nog skulle det vara roligt att få något nytt i den vä gen. Teaterdirektionen — det är naturligtvis frågaom den kungliga — visar en berömvärd sträfvan att skaffa sig nouveauteer. som kunna debutera och fortsätta att debutera, men det är icke tillräckligt. Hvarför ej göra hela inrättningen till en dilettantdebutantanstalt? Hvarför icke unna publiken nya ansigten hvarenda afton? Lyckligt vis få vi en hel mängd debutanter, den ene efter den andre, åtminstone på den lyriska scenen. Kanske att publiken då kan kom ma att görarrättvisa åt teaterstyrelsens be römvärda bemödanden att gå publikens önskningar till mötes. Hvad:skall man göra med de stora artisterna? De inbringa ingen ting i kassan, Dem känner hvar och en