Aftonbladet – 2 april 1872, sida 2

komst. Mary satte uti staken ett af de ljus hon medfört, tände det vid elden och smög sakta uppför trappan. Den sjuka qvinnan låg helt stilla i en torftig bädd i ett eländigt rum. Hon var icke död, men att hon ej hade många timmar qvar såg Mary Barber ganska väl Ljusskenet, eller måhända fotstegen, kom henne att öppna ögonen; hon syntes nu vara vid full sans, huru det än må hafva varit härmed under de föregående timmarna. Mary Barber föll på knä vid sängen och slöt mellan sina händer den aftärda, ofärdiga hand, som hvilade på täcket. Jag är rädd att det står ganska illa till med er, stackare! sade hon med så litet sträf röst som hon kunde. Det har varit svårt. Nu är det nästan öfver. Jag har skickat efter doktor Priar. Han kommer nog straxt. Det gagnar till intet, intet alls! sade den sjuka och bjöd till att skaka på huftvudet. Black hade väl skickat efter ho nom, i fall det varit någon hjelp. Min stund är kommen. Då Mary Barber betraktade hennes ansigte, tänkte hon så med, — att ingen läkare i verlden numera kunde förlänga hennes lif, Den döende qvinnan återtog: Min väg har varit tröttsam och tung; jag är glad åt att få hvila. Jag skulle gerna gått ur denna verlden redan för åratal tillbaka, — men Herran vet bäst hvad nyttigt är. Jag hoppas Han skall ihågkomma hvad jag här haft att lära och gifva mig en liten vrå i sin himmel, Det skall Han göra, var derom vid god tröst, sade Mary Barber hjertligt. Jag skall skicka bud på presten att komma och läsa några böner för er.