Aftonbladet – 30 mars 1872, sida 3

Man har svårt för att tro ondt om konom, ser ni, yttrade hon med en suck. Så är det alltid med menniskor, som förstå att sätta på sig en vacker uppsyn — tills sanningen kommer i dagen, sade Black, under det han tryckte ned tobaken i piphufvudet med sitt smutsiga lillfinger. Och det är sauning att hon är med honom der borta i Irland? Hvar annars tror ni att hon skulle vara, Susanna Cole? Och att hon for efter till Bristol, dit han hade rest förut? fortfor Susannna, som nu hade kommit i farten att sqvallra litet för sin egen räkning. Jag vet inte om hon for till honom med detsamma, svarade Black. Jag kan väl aldrig tro, att hon kunde bära sig så fjolligt ät och inte heller att han skulle låtit henne komma. Men i alla fall for hon ändå, förr eller senare till honom. Visst gjorde hon det; och jag önskar dem mycket nöje af hvarandras sällskap. Amnar du stå här och prata hela qvällen, Susanna? inföll miss Arde, och aldrig hade någon hört hennes röst hafva ett så hårdt uttryck. Låt oss gå hem. Ja, vi skola gå nu, miss May. God afton, Randy Black; och säg er hustru att min unga fröken har varit här för att få böra hur det är med henne. God natt med dig, Sam, tillade Susanna höfligt, då de gingo ut genom gårdsgrinden och der mötte Sam Pound, som kom ridande på Bläsen. Lika tysta som de hade kommit gingo de ock tillbaka. Mays ansigte var hvitt.som snö och ögonen lyste af en mörk glans. Då de passerade förbi dammen, sade Susanna halfhviskande: