Aftonbladet – 30 mars 1872, sida 3

Jag sade er, miss May, att det hade varit bättre, att inte röra vid saken. Nej, det är bäst som det är, svarade May med beslutsamhet och bet i sina stackars läppar för att de skulle återfå litet färg. Bäst att ovissheten är slut. Vägen hade nu blifvit höljd i djupt mörker; icke en enda stråle af månen förmådde genomtränga de täta kronorna på träden, men djupare var likväl mörkret i Mays hjerta. De gingo under tystnad vidare. Nå, hvad ser jag? Är det ni, Susanna Cole? Och ni med, miss May? God afton! Det var Mary Barber, som stod vid sin gårdsgrind, klädd i sin hvita mössa och en bomullshalsduk i kors öfver bröstet, liksom Susanna. Hvart ha ni varit uppåt den här vägen? Vi ha bara tagit oss litet motion; det var inte möjligt att gå ut förr denna qgvalmiga dag, svarade Susanna hastigt. Det har varit en het dag, medgaf Mary Barber, Jag står också här för att hemta litet luft. Värmen har gjort er riktigt blek, miss May. Har den det? svarade May likgiltigt. Hur mår Fanny Tillett, Mary Barber? Jag tackar; hon mår mycket bra. Viha hennes båda kusiner här nu på besök och här står glädjen högt i tak, som man säger. Den ena af dem, miss Eliza, sjunger just som en näktergal. Mays hjerta kändes så tungt och dödt; hon tyckte sig knappt kunna andas. Fanny skall resa med, då de fara hem, fortfor Mary Barber. Och husbond... hvem kommer här klampande på vägen? Klampandet, befanns härröra af Sam Pounds jernskodda becksömsstöflor. Denne unge gentleman kom nu nemligen barhufvad springande framåt vägen, med slängande ar