Aftonbladet – 27 mars 1872, sida 3

-) lolkning at grundlagens toöreskritter, torde begge af mig sist omnämnda stadgandena vara af särdeles vigt; och jag har också ansett mig icke böra förbigå desamma. För närvarande vill jag icke ingå i yttranden om någon af de andra lagrum, som varit åberopade i denna fråga, helst de redan framhållna punkterna äro, så vidt jag kan finna, de, som mest direkt beröra frågan. Men det är i fråga om lagtolkning mycket vanligt att man tager hänsyn till hvad. som i förut gällande lagar funnits föreskrifvet i samma ämne; och man torde derföre böra tillse hvad som iförevarande hänseende stadgats i de lagar, ur T hvilka 1809 års regeringsform synbarligen i större eller mindre mån härflutit. Jag skall då, i sådant hänseende be att få erinra att i 1720 års regeringsform, som gällde under frihetstiden, funnos, likasom ock i 1772 års regeringsform, stadganden angående beskattningsrätten uttalade i sammanhang med bestämmelser om huruledes medel skulle anskaffas i händelse af krig. Detta vållar att stadgandena om beskattningsrätten icke hafva all den tydlighet, som vore att önska. Det heter i 1720 års regeringsform, 3 5: K. M:t eger freda och frälsa sitt rike, särdeles emot utrikes våld och fienders inträngande makt, men må ej dertill emot lag, konungaeden och försäkringen pålägga undersåtarne några krigshjelper, gärder, tullar, utskrifningar och andra afgifter, utan riksens ständers vetskap, fria vilja och samtycke, vidare än nästföljande punkt medgifver; hvarefter 2 6, som förbjuder K. M:t att utan rikets ständers samtycke begynna krig, stadgar att om fienden öfverföll riket, -nödvändig och oumbärlig gärd till kriget finge utskrifvas till dess riksens ständer kunna sammankomma. Jag skall icke mycket orda om hvad dessa stadganden innehålla, men, med tanken på de då maktegande ständerna och deras sätt att utöfva sin myndighet, synes det mig vara alldeles tydligt att K. M:ts myndighet icke kunde på grund af dessa stadganden göras gällande i strid emot ett af ständerna fattadt beslut. — I 1772 års regeringsform äro stadgandena angående beskattningsrätten till betydlig del hemtade från motsvarande bestämmelser i 1720 års regeringsform; men då, såsom bekant, 1772 års regeringsform sammanskrefs af Gustaf III sjelf eller under hans närmaste inseende, så kan det icke väcka förvåning att der förekommande ordalag äro något skiljaktiga från hvad uti 1720 års regeringsform bestämmes och att de i viss mån öfverensstämma med den tolkning, som man vill ge åt våra nu gällande grundlagsbud. Gustaf III afskref i 2 45 af 1772 års regeringsform till det mesta nyss anförda stadganden i 1720 års regeringsform, men tillade ordet nya om de gärder, utskrifningar och andra afgifter,, som konungen icke skulle ega att utan riksens ständers vetskap, samtycke och fria vilja pålägga, och det är således temligen uppenbart att detta stadgande syftat att göra skilnad emellan ständiga eller ordinarie skatter och möjligen förekommande nya sådana. — Men statsskicket af år 1772 blef icke äldre än 17 år. Redan 1789 blef den så kallade Föreningsoch Säkerhetsakten gällande; och i denna förekomma helt andra stadganden angående beskattningsrätten. Det heter nemligen i 5 2: Som den rätta friheten består att fritt gifva till rikets underhåll hvad finnes nödigt; så äger svenska folket derom en ostridig rätt, att. med konungen. rådslå, jemka, afslå och öfverenskomma. vad man än må säga om detta stadgande för öfrigt, och hvad än må anses om detsammas tydlighet och lätthet att tillämpa, så lärer dock ingen kunna påstå, att deri göres ens den ringaste skilnad emellan ständiga och icke ständiga skatteri afseende på de myndigheter, som derom egde att besluta, utan det är fasthellre alldeles klart att samma stadgande gälde om båda dessa slag afl. skatter. I öfrigt torde man iakttaga att der uttalas den grundsats att rätta friheten bestod deri att fritt gifva till rikets underhåll hvad som kunde finnas behöfligt. Den regeringsform som 1809 antogs har, hvad stilisering och dylikt beträffar, åtskillig frändskap med regeringsformen af år 1772; visserligen är den i det mesta ett nytt arbete, men många uttryck finnas dock som påminna om denna dess företrädare. De personer, som 1809 erhöllo uppdraget att skrifva en ny grundlag hade dervid att taga i betraktande å ena sidan stadgandet i 1772 års regeringsform der, som jag nyss sökt visa, en bestämd skilnad göres emellan gamla skatter och nya, och den 1809 gällande Föreningsoch Säkerhetsakten, der någon sådan skilnad ej förekommer, men som uttryckligen förbehåller konungen rätt att vara med om all beskattning. Jag hemställer om det är sannolikt att stadgandet i regeringsformens 2 57 skulle hafva fått den lydelse det erhöll, om det hade varit grundlagsstiftarnes mening antingen att bibehålla 1772 års skilnad mellan andra skatter och nya gärder eller att i likhet med 1789 års grundlag gifva konungen rätt att deltaga i afgörandet af dessa eller någon del af dessa frågor. För riktigheten af den åsigt jag sökt framställa, talar äfven en annan omständighet, hvilken jag icke kan annat än tillmäta en viss vigt. Regeringsformen bär, som man vet, datum afl den 6 Juni 1809. Den framlades för ständerna l i ett memorial af den 2 i samma månad, i hvilket dåvarande konstitutionsutskott framställer motiven för de stadganden utskottet föreslagit. Efter att hafva redogjort för grunderna för hvad utskottet föreslagit rörande den styrande makten, samt makten att stifta, ändra. Tpphäva och förklara lagar, kommer utskottet till beskattningen. om hvilken det heter: Svenska folkets rättighet att genom rikets ständer sig sjelft beskatta har af utskottet blifvit sorgfälligt iakttagen. Det är denna sjelfbeskattningsmakt, som upprätthåller och befäster nationalrepresentationen. Dess vårdande är följaktligen icke blott för nationens välstånd, utan äfven för dess frishet af den yttersta vigt. Dessa äro stiftarnes af grundlagen oförtydbara ord, och jag vädjar till kammaren, om tr dem något stöd kan emtas för den åsigten, att någon annan än riksdagen allena har att befatta sig med beskattningsfrågor i Sverige. Man har i denna fråga sökt tillmäta en stor vigt åt adjektivet urgamlai 57:de paragrafen, oci frän att deruti skulle ligga ett bevis på att det här ej vore fråga om de ordinarie skatterna, utan endast om de extra ordinarie bevillningarne. Motiveringen i det nyss näfonda memorialet gifver dock ej åt en sådan tolkning det ringaste stöd, ty bade grundlagens författare afsett att den urgamla beskattningsrätten skulle betyda något annat än beskattningsrätt i full utsträckning, hade de äfven måst begagna samma uttryck i motiveringen, men tvärtom står der anska tydligt att läsa: Svenska folkets rättighet att genom rikets ständer sig sjoli hbeskatta har —— etc. Detta talesätt om den urgamlarätten torde ej heller, efter annars för giltiga antagna lagtolkningsgrunder. få betraktas alldeles fristående, utan i sammanhang med lagstilen på andra ställen i samma regermgsform. Man skall. då finna, att dylika adjektiver förekomma ej blott i den 57:de paragrafen, utan tidt och ofta på andra ställen. Detta är visserligen ett lagspråk, som man numera, tror jag, icke gillar, men man synes gillat det 1809 och man använde adjektiver på flera ställen, utan att dermed afse att gifva lagstadgandet någon större ellef mindre tillämpning än som skulle hafva varit fallet, i händelse adjektivet varit borta. Så heter det t. ex. i 94:de paragrafen regeringsformen, der det talas om möjligheten af regentättens utdöende: Skulle den olyckliga händelsen inträffa etc., och i 101:sta paragrafen, i fråga om högsta domstolens ställande till ansvar, om den af egennytta eller andra skäl dömt orätt: Skulle den oförmodade händelse inträffa, att — etc. Det än en lagstil, som man må gilla eller ej, men tydligt lärer väl vara att de på detta sätt förekommande Mäjektiremna icke inverka på tolknin