Aftonbladet – 27 mars 1872, sida 3

FTPanUTv a ALL INGANLÄISPTEHUHINB AMT SVIT vil Ut ständiga skatterna, och derföre har K. M:t rätt att i beslut om desamma deltaga. Det stadgande i vår grundlag, hvarigenom bestämmes hvem beskattningsrätten tillkommer, inrymmes i 57 3 regeringsformen, hvarest det säges: Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af Riksdagen allena. Man skulle väl tycka att dessa ordalag hafva all erforderlig klarhet och tydlighet, så att icke någon svårighet borde möta att rätt förstå och tillämpa ett så bestämdt lagbud. Om man eftersinnar att det i nämnda 7 rörande en riksdagens rättighet förekommande ordet allena här står utan allt inskränkande förbehåll och ihågkommer hvad som under långa tider blifvit sagdt för att åt samma ord, der det, omedelbart åtföljdt af väsentligen inskränkande tillägg, förekommer i 43 regeringsformen, gifva all den utsträckning och betydelse, som deråt kunde och icke kunde skänkas, så förefaller det ganska eget att man vill fästa så ringa afseende vid det i 57 2 förekommande ovilkorliga stadgande att -riksdagen allena beslutar i beskattningsfrågor. Men om dn i sistnämnda lagrum icke skall ega all den betydelse, orden klart och tydligt innefatta, så måste väl i grundlagen finnas något annat lika tydligt stadgande, hvarigenom bety delsen af orden i 57 8 inskränkes, att icke gälla i afseende på de ständiga skstterna. Jag kan endast säga att det icke Tyckats mig hvarken att sjelf anträffa något sådant stadgande eller att af annan få upplysning derom och jag antager derföre att det icke finnes. — Innan jag går vidare till de öfriga grundlagsbud, hvilka beröra de ordinarie skatterna och, som alla enligt min uppfattning gifva stöd åt den, så som jag tror, riktiga tolkningen af 57 2 regeringsformen, ber jag att få säga några ord om skilnaden emellan de särskilda slagen af skatter, de ordinarie eller ständiga och de extra ordinarie eller bevillningarne. Det har händt mig icke blott i dessa dagar, utan äfven tillförene, då denna fråga bragts å tal, att påståendet om riksdagens allena beslutande rätt i beskattningsfrågor till en början bemötts med frågan om det således icke skulle finnas någon skilnad mellan de ordinarie och de extra ordinarie skatterna. Grundlagen torde dock vara alldeles tydlig deri att en väsentlig skilnad emellan dessa skatter finnas, nemligen den, att de ordinarie äro ständiga skatter, det vill säga sådana, som utan vidare beslut fortfara att utgå, ända till dess de i laga ordning afskaffas, hvaremot de extra ordinarie skatterna beviljas för viss tid. och för hvarje tid under hvilken de skola utgå, måste särskildt ånyo beslutas. Men, med förbiseende af denna skilnad, som öfverensstämmer med grundlagens hithörande bestämmelser, har man uppatallt det Jå stående att emellan dessa skatter, förfunnes den skildnad, att K. M:t skulle ega rätt att deltaga i beslut rörande de ordinarie skatterna och 257 Regeringsformen endast gälla för de extra ordinarie eller bevillningarne. Men, såsom jag redan förat antydt, synes mig hit hänförlige grundlagsstadganden ingalunda gifva anledning att godkänna detta sistnämnda påstående. I 587 Regeringsformen heter det: För hvarje lagtima riksdag låte konungen uppvisa statsverkets tillstånd i alla dess delar, till inkomster och utgifter, fordringar och skulder, och i den 59 ?stadgas det vidare: I Sammanhanfe med uppvisandet af statsverkets tillstånd och -behof låte konungen för riksdagen framställa förslag rörande sättet att genom bevillningar fylla hvad staten kan utöfver de ordinarie inkomsterna erfordra. Man har åberopat dessa 22 såsom stöd för K. M:ts rätt att deltaga i beslut om de ordinarie skatterna; men icke synas mig ordalagen gifva anledning till ett sådant antagande, utan Tasthellre är, enligt dessa 22, K. M:ts åliggande i afseende på såväl de ordinarie skatterna, som bevillningarne, alldeles enahanda; nemligen att upptaga dem alla i statsregleringsförslaget, och enda skilnaden härvid är den, att de ordinarie skatterna såsom ständiga skola utgå, till dess de i vederbörlig ordning blifvit afskaffade. att K. M:t således eger att till hvarje riksdag beräkna dem såsom tillgångar, medan han i afseende på de extra ordinarie, hvilka endast för viss tid flnnas beviljade, icke kan annat än framställa förag, huru de skola bestämmas och utgå. Det förekommer vidare i 64 och 65 22 Regeingsformen enahanda stadganden angående både let ordinarie och de extra ordinariel inkomsterna. Sålunda säges det i 642: -Såväl rikets ordinarie statsmedel och inkomster som hvad, på sätt omörmäldt är, under namn af extra ordinarie utagor bevillningar eller till statsverket af riksdagen anslås, vare under Konungens disposition, att ill de af riksdagen pröfvade behof och efter den upprättade staten anordnas. Det förefaller mig, som vore detta stadgande fullt klart och tydligt leri, att konungens rätt i afseende på såväl de xtra som de ordinarie statsinkomsterna derigenom bestämmes vara alldeles densamma. et stadgas ju der, att medlen skola användas till de af riksdagen pröfvade behof och anordnas efer den upprättade staten, och till ytterligare förtärkning af dessa båda stadganden heter det i len följande 2, dessa medel må icke annorlunda vändas, än faststäldt blifvit. Med detta fastildt lärer icke kunna menas annat, än den astställelse, som riksdagen bestämmer, ty det ämnes ju uttryckligen i 64 2 till de af riksdaJen pröfvade behof, och derjemte innehåller den 55 2 att statsrådets ledamöter skola Vara ansvaige, ifall de låta afvikelse ega rum från hvad riksdagen fastställt. I dessa stadganden, hvilka visa att K. M:t icke har rätt att af de ordinarie skatterna, mera in af bevillningarne, använda något utan dertill vf riksdagen erhållet bemyndigande. lärer det således icke finnas något, som ger stöd åt pååendet att K. M:t skulle ega någon särskild rättighet i afseende på de ordinarie skatterna; men om en sådan rättighet, ehuru, såsom det visar sig, icke uttalad i de allmänna stadganderna om K. M:ts befattning med och rätt öfver samtlige statens inkomster, ändock förefinnes, så måste den väl finnas stadgad i de grundlagsbud, der sådana speciella inkomsttitlar, som äro att hänföra till ständiga skatter, finnas omtalade. fvergår man då till dessa lagrum, så torde man böra först beakta innehållet af den 75 2 regeringsformen. De skatter som benämnas räntan och tionden vore vid tiden för grundlagens stiftande och långt derefter till beloppet väsentligen beroende af markegångssättningen. Om K. M:t skulle egt rätt inblanda sig i den ordinarie beskattningen, borde han väl fått rätt del-. taga i uppgörandet af markegångstaxorna. Men nämnda 75 2 stadgade, innan den år 1866 förändrades : De årliga markegångstaxorna skola upprät-. tas genom deputerade af alla riksstånd, nämnde på det sätt hvarje riksstånd för RN ver. Enligt denna ordalydelse hade . M:t icke rätt deltaga vid tillsättandet af den myndighet, på hvilken markegångssättningen berodde. Samma 2, sådan den nu lyder, säger att markegångstaxorna skola upprättas genom deputerade, valde hå sätt af riksdagen särskildt stadgas.Äfven etta stadgande är fullt tydligt, och det inrymmer icke åt K. M:t rättighet att deltaga i markegångssättningen, oaktadt de skatter, som deraf berodde, äro af ständig natur. Till ständiga skatter hör ock afkastningen af kronans fasta egendomar, hvarom nämnes i77 2.1 Det är naturligt att afkastningen af dessa måste vara beroende på de föreskrifter, som gifvas angående dessa egendomars förvaltning ; och om K. M:t har rätt att deltaga i beslut angående de ständiga skatterna, så följer ju att RK. M:t också borde ega rätt att deltagai bestämmande om de fasta egendomarnes förvaltning. Men härom stadgar dock den 77 2, att dessa egendomar skola förvaltas efter de grunder, riksdagen derom föreskrifver,. Såvidt Jag kan inse, lemna dessa speciella stadganden, sammanstälda med hvad som i 57 2 Dyringttormen föreskrifves, icke det ringaste stöd fö å tK. dt rt MM ——— — — SV rv