Aftonbladet – 27 mars 1872, sida 3

icke vilja i denna fråga gifva efter hvad vi tro att grundlagen redan i 57:de paragrafen regeringsformen stadgar om tepresentationens rätt. utan framlägga skälen för vår öfvertygelse till kammarens pröfning, gillande eller ogillande: Men med denna fråga sammanhänger en anhäll, som ofta i diskussionen plägar med densamma sammanbdlärdas, nemligen huru ett riks-. dagens beslut i afseende på nedsättning eller borttagande af en ordinarie skatt skall åstadkommas, för att lagligen erkännas såsonit sådant. Jag ber att ännu för några ögonblick få upptaga kammareiis tid med några betraktelser i detta afseende. Att börja med vill jag då anmärka, att äfven rundlagen för sjelfbeskattningstättens utöfvande fordrade begge kamrarnes sammmaätistämmande beslut, äfven om det skulle lyckas att visa att för afskaffande eller minskning af nåon ordinarie skatt erfordras ett dylikt vilkor, rågan om sjelfva rättigheters tillvaro derigenom alldeles icke vore berörd, ty dentia är en sak för sig, alldeles fristående och endast beroende af stadgandet i 57:de paragrafen regeringsformen. Men sättet för rättighetens utöfvande är, i fråga om de ordinarie skatterna, kanske mera tvistigt än sjelfva rättigheten; och det torde derför tilllåtas mig att, utan något anspråk på att hafva träffat det rätta, söka, så godt Jag förmår, åstadkomma en tolkning af de grundlagsstadganden, som härvid böra tagas i betraktande. 63:dje paragrafen riksdagsordningen stadgar i sista mMomentet: Hvad kamrarne sammanstämmande besluta, det vare riksdagens beslut. Blifva kamrame ej. efter den behandling ofvan (iden föreående delen af paragrafen) är nämnd, om ett eslut ense, skall frågan, utom i de fall 65:te 2 upptager, anses hafva för den riksdagen förfallit. 65:te 3? talas återigen endast om statsutgifter, bevillning, samt riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter. Skall frågan om de ordinarie skatternas bestånd eller beräkning afgöras efter stadgandena i dessa tvenne paragrafer, så är det derför alldeles tydligt och klart att riksdagens beslut icke är gällande utan att båda kamrarne deri instämma. Men läser jag då 69:de 2 regeringsformen, så heter det der: Då statsutskottets förslag rörande antingen statens reglerande eller bevillningens derefter lämpade hela belopp eller hvad till tiksgäldskontorets utgifter och inkomster hörer, eller grunderna för riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, till pröfning hos riksdagen förehafves, gälle hvad angående behandlingen af utskottets afgifna försla uti riksdagsordningen stadgas.s Men i den följande punkten af samma paragraf lyder stadgandet sålunda: Fatta kamrarne stridiga beslut, som ej varda sammanjemkade, skola kamrarne hvar för sig rösta om de olika beslut, hvari hvardera förut stannat, kommande den mening. som dervid erhåller de flesta ledamöters af båda kamrarne sammanräknade röster, att gälla såsom riksdagens beslut. I afseende på behandlingen af ärendet är här således hänvisadt till riksdagsordningen. men i fråga om det definitiva beslutet, i det fallet kamrarne icke omfatta lika meningar, är särskildt och uttryckligen gemensam votering föreskrifven. I 69? regeringsformen förekommer således något, som går utöfver och strider emot hvad riksdagsordningen stadgar, enär regeringsformen stadgar gemensam votering i alla frågor, som röra statens reglerande, medan riksdagsordningen endast talar om statens utgifter och bevillning. Det borde väl svårligen kunna påstås, att statens reglerande är detsamma som bestämmandet af statsutgifternas belopp; man reglerar icke staten endast med Mg Ått åter säga, att statens reglerande är blott regleringen af statens utgifter och bevillningarne skulle i min tanke vara l en emot ordalydelsen och sakens eget skick uppen bart stridande tolkning, då statens reglerande ej kan ske utan att de ordinarie inkomsterne tilll. beskaffenhet och belopp bestämmas och bevill-. ningen derefter lämpas. Emellan regeringsfor-. mens och riksdagsordningens stadganden i nu : förevarande afseende är således en strid för han-. den, och det gäller då att bestämma hvilket af ; dem som skall hafva företrädet. Förattsålångt i 1 Hin RaAbi8 rem: ee EM Ile HM) som möjligt hålla mig till grundlagen. får jag hänvisa till 85 3 regeringsformen, hvilken lyder sålunda: Såsom grundlagar skola anses: denna regeringsform, samt den riksdagsordning, den successionsordning och den tryckfrihetsförordning, hvilka, i öfverensstämmelse med de grundsatser, som i denna regeringsform bestämmas, riksdagen . och konungen gemensamt fast ast Det vill synas som skulle detta innebära, att grundlaarnes stiftare redan förutsett möjligheten af i esSa, på olika tider antagna lagar lätteligen skulle komma att inflyta ordalag stridande det ena mot det andra och att de här uttalat ett stadgande lika gällande som hvarje annat grundlagsbud, det nemligen. att riksdagsordningen och de två andra grundlagarne ha giltighet som grundlag endast i öfverensstämmelse med de grundsatser, som i denna regeringsform bestämmas. I tvistiga fall är det således denna senare, som s skall gifva den egentliga och hufvudsakliga led-s ningen. Men som jag tror. finnes det för riktigheten af den åsigt jag i frågan hyser ännu ett annat skäl, nemligen hvad sakens eget skick oundgängligen kräfver. Ty huru skall staten kunna regleras, om inkomsterna icke kunna fastställas, i det fall att kamrarne stanna i olika meningar, hvilket kan hända icke blott i fråga om fortfarandet af en ständig skatt utan äfven angående beräkningen af dess belopp? Skall riksdagsordningen härvid åtlydas, så skall, enligt dess 2 65, frågan anses hafva förfallit. Men detta går ej för sig, då tvisten till följd af sin beskaffenhet måste afgöras. Och huru detta skall ske, derom gifves i nyssnämnde 69 2 regeringsformen en, såsom det synes, ganska väl behöflig anvisning; der uttalas klart och bestämdt huru man skall gå till väga för att få löst hvarje fråga som ingår i eller hörer till statens reglerande, således hvarje fråga huru högt en inkomsttitel, ständig eller icke, skall beräknas, likasom hvarje fråga huruvida en inkomsteller: utgiftstitel skall i staten qvarstå eller ej. På dessa grunder och till dess jag på andra bättre blifvit öfvertygad om motsatsen, får ja; för min del uttala, att jag anser det med grundlagen fullt öfverensstämmande att riksdagens beslut angående de ordinarie skatterna skall fattas genom gemensam votering, då enighet kamrarne emellan på annat sätt ej kan uppnås. Men som jag förut yttrat, tror jag detta vara en särskild fråga; riksdagens sjelfbeskattningsrätt är hufvudfrågan, och denna rätt är icke i grundlagen i något fall riksdagen frånkänd. Att skiljaktiga åsigter i den saken under skilda tider fått göra sig gällande, är mig alldetes icke obekant. men jag anser mig icke böra upptaga tiden med att nu om dem yttra mig. Mitt ändamål varatt öppet och fritt framlägga de skäl, som ledt i främsta rummet afdelningens ledamöter och sedan utskottets pluralitet till af de, i detta betänkande framlagda förslag; kammaren tillkommer det att pröfva om de äro giltiga eller icke. (Forts.) AV VD hr ot a ör et bn br, 0 p(Insändt.) UTT-DESTEEE1 SAR, Bög PU PNP Ja ft PERS Fö NEJ LASSE . ER ) AH ar eg RS TTT EO GEES