Aftonbladet – 26 mars 1872, sida 3

ej unna qvinnorna att täfla med oss i utförandet af de praktiska bestyren (något, som åtminstone delvis kan vara berättigadt), må vi dock låta dem fritt och obehindradt röra sig inom andens verld! — Det är i högsta grad oberättigadt att vilja tadla en qvinna derföre att hon skrifver poesi (ty nog ligger väl jemte hånet alltid något tadel i benämningen blåstrwmpa?); alldenstund, enligt vårt förmenande, den qvinliga känslan i allmänhet vida oftare än mannens har verkligt behof af att få hölja sig i diktens kläder. Vidare hafva vi ej funnit qvinnans poesi vara mannens synnerligt underlägsen (vi tala i allmänhet, naturligtvis!) och finge qvinnan åtnjuta den bildning, som kommer mannen till del, skulle hennes poesi säkerligen öfverträffa mannens; men i följd af mannens och qvinnans olika själslif måste ju deras poesi (den lyriska åtminstone) äfven blifva af olika beskaffenhet. Meningen med dessa rader är att föreslå. att benämningen blåstrumpa, såsom varande helt och hållet oberättigad, emedan hon är förestafoad endast af den manliga Tåfängan. aldrig må begagnas! Skall benämningen blåstrumpa bibehållas, låtom oss då söka få något motsvarande namn för de män, som börja skrifva poesi! Uppläsningen af detta stycke hade synbarligen smärtat den känslofulla skalden. Han skakade på sitt ädla hufvud, lemnade gruppen och försvann ur sällskapet. Ja, gudbevars! utropade kunglig sektern, icke skall jag hålla på uttrycket blåstrumpa, och må damerna för öfrigt gerna skrifva vers, men icke behöfva de derföre taga studentexamen och läsa Brutus, och allra minst må de blanda sig i våra allvarliga bestyr. Låt oss framförallt vara praktiska.