Aftonbladet – 26 mars 1872, sida 3

befordran; slog sig då det praktiska, det vill säga tog teknologiska institutet i betraktande utifrån och lät kalla sig ingeniör; flyttade sedan ut på landet och vegeterade en kort tid på en af sina vänners egendomar, hvarefter han skref sig för agronom. Nu är han åter i Stockholm, har lyckligtvis fått ett litet arf efter en gammal faster, som arbetade och svalt, svalt och arbetade i femtio å sextio år för att kunna lemna en liten nätt förmögenhet efter sig, som hennes slägtinge nu är i farten med att äta upp. Han kallar sig åter helst kunglig sekter, är medlem af sällskapet pro fide et christianismo och arbetar mycket flitigt i logen, der en hög person, en furste säges det, fäst uppmärksamhet vid honom samt till och med lär hafva skänkt honom sin vänskap. Det tros att kunglig sektern skall blifva hofkamrer, men han är ung ännu och har tid att vänta ett par år, under hvilken tid far sters pengar möligtvis räcka. För öfrigt är han en ganska glad karl och valsar icke illa. Han har visserligen fått några korgar, men nog blir han gift en gång, och vasen är han säker på, liksom att blifva riddare af en Lippe-Detmoldsk orden, i hvilket afseende han vidtagit ganska ändamålsenliga mått och steg. Det enda, som gör honom ledsen, är att han icke är adelsman, icke såsom skulle han sjelf sätta så ofantligt stort värde på en sådan der fördom, hvilken enligt hvad han ofta säger, alldeles icke passar vår tid, men det kändes hårdt, när hans vänner och intima umgängsbröder nu gingo upp på riddarhuset för att votera i adelsmötet och han endast kunde taga plats på läktaren, Uniformen skulle onekligen kläda honom, och man kan verkligen ännu gå i adelsuniform vid högtidliga tillfällen. Det är denne kunglig sekter vi ofta träffa här i Stockholmsverlden, För ett par aftnar sedan såg han mycket indignerad ut. Har han nu fått en korg igen, tänkte vi, eller skulle hofkamrer visa sig vara en omöjlighet? god afton, kunglig sekter! Hur står det till ? Mjuka tjenare! Åh jo, jag tackar. Men har ni hört något så befängdt? Hvilket då? En flicka har tagit studentexamen! Är det icke för rasande? Nej, det kunna vi ej inse. Ja så, verkligen! Nå, det borde jag kunna hafva tänkt, att ni skulle gå in på hvilka galenskaper som helst. Men låt oss då i Herrans namn vara en smula praktiska. Ett ungt fruntimmer, som lefver i Upsala, Jag vet hvad det vill säga att lefva i Upsala. Ett ungt fruntimmer, som går på föreläsningar, som hör på Brutus, Petterssons Brutus ! Ciceros kanske. Nå ja, Ciceros eller Petterssons, professorns, det kan vara detsamma. Fördöme mig, om det kunde falla mig in att gå på en enda sådan föreläsning under hela min studenttid. Ett ungt fruntimmer, som sysselsätter sig med latinska exercitier, som deltager i kollegier i filosofi, till och med i nordiska språk! Tycker ni att sådant kan försvaras? Hvart skall det taga vägen? Låt oss, säger jag ännu en gång, vara praktiska, och det kommer jag alltid att säga. Men om ett fruntimmer har håg för studier och förmåga att... Håg och förmåga! Hon skall så tusan heller kunna skylla på håg och förmåga för att lägga sig uti hvad som tillkommer oss karlar. Skola vi nu få riktiga doktorinnor? Kunglig sektern afbröt sina ntrop och gjorde en graciös bugning för ett fruntim mer, som inträdde i rummet. Hvem var det kunglig sektern helsade på? sporde vi, Det var doktorinnan X. Nå, då ha vi ju redan doktorinnor? invände vi. Sådana doktorinnor ja! genmälde kunglig sektern. Det är något helt annat. De hafya aldrig tagit nägon lärdomsgrad, utan bära den titel, som tillkommer dem i följd af deras giftermål. Detta är fullkomligt i sin ordning. Är qvinnans man doktor, må hon kallas doktorinna, lika väl som kammarrådets fru kalles kammarrådinna och majorns hustru majorska. Men kan ni tänka er en verklig kammarrådinna? Ha, ha, ha, ih det är för tokigt, ett fruntimmer som nnehade kammarrådstienst, ha, ha, ha! Jag kan skratta mig fördetfvad, bara jag tänker på något sådant. Sedan kunglig sektern uppfriskat sig med ett riktigt grundligt skratt, hvilket. otvifvelaktigt gjorde honom godt, enär det kunnat vända att han i annat fall spruckit af förwrgelse öfver qvinliga studenter, vände han ig åter till oss och fortsatte sin föreläsing öfver qvinnans plats i samhället. Han blef varm, mycket varm samt ganska högjudd. Flera andra af sällskapet lyssnade : ill hans lika snillrika som kraftiga bevisling. Han tycktes vinna bifall från kanke de flesta, under det dock några småago på ett sätt som möjligtvis kunnat anes ironiskt, Till gruppen slöt sig en ung skald, en örfattare, som skrifvit en hel mängd poemer ned titeln Smärtans paesi, en intressant ingdom, smäktande och öm. Han skali väl taga qvinnans försvar, tänkte rd. Ett fint småleende krusade skaldens leka läppar, en svag glimt lyste till i hans ntressanta ögon, något matta, men just derur intressanta. Nu skall man få höra något. Jag tror ni talar om blåstrumper! utropade skalden. Det är ett förskräckligt slägte. Ackurat hvad jag säger, skrek kunglig sektern, Låt oss först och främst vara oraktiska. Den unee skalden. en dinnt noetisk natur.