Aftonbladet – 26 mars 1872, sida 2

går och då gjorde de upp saken. Fem pund om året i lön och mat och husrum, det är vilkoren. De-ha ingen mer än mig i huset nu, tillade Sam, som väl var den pratsammaste unge man på tio mils omkrets. Husbond, han hostar illa, han; och matmor, hon är bara dålig, hon; och Emma Geach, farväl med henne — det bar af, det! Hvart har hon farit? Hvarför har hon rest ? Hm, jag kan väl som nogast gissa, att hon inte just hade stor lust till att stanna längre inför allas ögom, yttrade den unge mannen med en klippsk blick. Sedan hon kråmat sig här isocknen alla dessa åren och satt sin näsa i vädret, Gwbevars! för hederliga unga karlar, som vår Jim, så for honnu till en annan marknad; — jo, jag tackar! Jag tror väl inte hon skall rosa den! Och Jim, han hade ändå kunnat göra henne till en ärlig hustru! och ge henne både stuga, ko och gris! Men hvart har hon rest? upprepade mr Arde, Sam Pound skakade på hufvudet för att uttrycka sin okunnighet om saken. Matmor säger att hon i går morgse ropade an postvagnen, då den for förbi, der uppe på stora vägep; och att hon steg upp. på taket och tog sina hattaskar och kläder med sig och så bar det af. Det första föremål mr Arde såg, då han kom in i huset, var Black sjelf, som pustande och hostande, satt lutad öfver elden i köksspiseln. Huruvida Blacks olydnad möt läkarens ordination hade framkallat ett recidiv, eller om äfyentyret i Beechhurst Denes park verkat på hans nerver, är svårt att syo det vissa är, att han såg ganska sjuk ut. Hans Stackars aftärda hustru, denna dag mera lidanae bn vanligt, låg ar I