Aftonbladet – 25 mars 1872, sida 2

De franska tidningarne meddela nu vid rä yftiga utdrag ur förre utrikesministern her-lto igen af Gramonts nya bok: Frank-lfö ike och Preussen, De upplysningar, som oc nnas i denna skrift, hafva väsentligen blottoc tt historiskt intresse; författarens hufvud-loc yfte är nemligen att påbörda furst Bis-sa narck ansvaret för, att striden om den span-!D ka tronföljden icke blef i godo bilagd. Detsi eter härom i broschyren: Cortes voro in-jla allade till den 20 Juli för att fatta beslutle ngående prins Leopolds kandidatur. DenH itgjorde således icke längre någon privatlat ntrig mellan furst Bismarck och marskalk u ?rim; den hade under loppet af ett dygnri fvergått till en officiel öfverenskommelsejni nellan preussiska och spanska regeringarne. å Det lät sig med lätthet förutse, att regeringsal örslaget med öfvervägande majoritet skulle sc li antaget af spanska parlamentet. Blottm jorton dagar skilde oss sålunda från ett full-I re vordadt faktum. För Frankrike var ingenting D unnat att göra än att vinna tid och att ickelk kläda sig några förbindelser till någonderan sidan, Situationen var följande: Å enals) sidan måste Frankrike till hvarje pris söka!h förhindra ett fait accompli, d. v. s. utverkalic att den hohenzollernska kandidaturen åter-d toges före den 20 Juli; å andra sidan varlb det Preussens sträfvande att förhindra attt den diplomatiska diskussionen och de euro-n peiska stormakternas inblandning förde tilllh något resultat före samma datum. Just nula lemnade preussiska sändebudet i Paris baron d Werther sin post. Han afreste den 4 Juli, i l f t 1 s 4 s 1 il ( s s J 1 ; j 1 j ; för att, som han sade, helsa på sin konung i Ems, Hertigen af Gramont ser häruti ett bevis på, att Preussen sökte undgå eller fördröja hvarje diplomatisk diskussion. Situationen blef ytterligare invecklad genom deputeraden Cocherys interpellation i lagstiftande församlingen den 5 Juli 1870. Fran-l. ska regeringen hade dittills icke erhållit några andra förklaringar från Preussen, än det undvikande och intetsägande svaret, att den spanska tronkandidaturen icke anginge det och icke existerade för det. Gramont utvecklar derefter, att franska regeringen efter ett ministerråd den 14:de hade blifvit ense om att undvika en krigisk sammanstötning och att följande dagen skulle göras meddelanden i denna riktning såväl i senaten som i lagstiftande församlingen; Men få timmar derefter ingick det bekanta tele grammet från Ems med underrättelse om, att konung Wilhelm hade vägrat grefve Benedetti audiens. Äfven detta skulle dock icke ha omöjliggjort en fredlig utjemning,l. om icke den officiösa Nordd. Allg. Zeit. den. 15 om morgonen -hade offentliggjort detaljerna vid mötet i Ems, Samma dag på af-: tonen beslöts krigsförklaringen i Tuilerierna. Gramont anmärker i slutet af sin bok, att: man vid kejsarens afresa till armen (den 30) Juli) i krigsrådet hade beslutit att gå of-l. fensivt tillväga och att på en gång frånlfyra sidor intränga i Pyskland; Att dennal: plan icke kom till utförande var de brist fälliga förberedelsernas skull. Boken slutar med ett häftigt anfall mot de män, som åstadkommo statshvälfningen den 4 Septemberl 1870. Efter Grammonts åsigt omöjliggjordes derigenom de europeiska makternas välvilliga intervention, som kunde hafva räddat Frankrikes territoriella integritet. Såsom genom. telegram redan. är bekant; framställdes vid engelska underhusets sammanträde den 19 dennes af den bekante republikanen Charles Dilke ett förslag om framläggandet af räkenskaperna för civillistan, hvilket föranledde en mycket stormig debatt. Huset visade vid detta tillfälle ett öfvermått af lojalitet och rojalism. Lord Bury anslog grundtonen för aftonen, då han hemställde huruvida icke huset på grund af sin trohetsed var förbundet att fråga Dilke, om han desavouerade den förklaring han berättades en gång ha afgifvit, nemligen att han var republikan. Talmannen förklarade naturligtvis, att det icke var Hans skyldighet att afgöra hvad som var öfverensstämmande med trohetseden eller icke. Hvad han hade att göra afseende på var endast den motion, Dilke framställt, och han kunde i densamma icke finna någonting, som stod i strid med husets arbetsordning. Då Charles Dilke derefter tog till ordet, mottogs han med svaga bifallsyttringar af några ledamöter, som stodo omkring honom, och högljudt sorl af oppositionen. Han började med att förklara, att han alls icke hade för afsigt att inlåta sig på den mera omfattande fråga, som framstälts af lord Bury. Hans afsigt var blott att visa, att parlamentet hade rättighet att undersöka förhållandet med civillistans användande både i allmänhet och i detalj och att en sådan tndersökning borde ega rum. Tillstöd för sitt första yrkande anförde han en mängd prejudikater ända från år 1782 — och äfven om inga prejudikater funnes, borde parlamentet skapa Jett sådant. Han sökte visa, att sådana undersökningar vid början af en ny regering — det enda fall då de nu egde rum — voro otillräckliga och onyttiga. Ändamålet med en sådan undersökning var icke att angripa de: lagligen betryggade intressen, som tillkomma de nu varande innehafvarne af sinekurer och onyttiga embeten, utan endast att hindra skapandet af nya sådana intressen och underlätta nästa uppgörelse af civillistan. Prejudikater i detta fall förefunnos genom hvad han kallade kronans extra utgifter, såsom t. ex. de summor, som uppföras såsom utgifna för medlemmarnes af-kongl. familjen resor, underhåll för kongl. gäster, anvisandet af bostad i de kungligalustslotten för vissa personer m. m. Han betonade vigten af att erhålla noggrann kännedom om civillistans utgifter, hvilka han ansåg icke lagligen kunna qvalificeras såsom privatutgifter. För att visa oregelbundenheterna i dessa utgifter och huru litet man behörigen redogjort för desamma ingick han i en e aa SR