Aftonbladet – 22 mars 1872, sida 3

a a ARA 16 RN RT tänka dig någon stoltare grafskrift än den na: Han var den förste, som förvandlade en markatta till menniska! Berättelser ur svenska historien. Fyrtionde delen. Adolf Fredriks regering. Andra häftet. Till ungdomens tjenst utgifven aj Anders Fryxell. (Stockholm. Hiertas förlagsexpedition. 1872.) Ehuru Fryxells berättelser visserligen ej nu mera ega samma dragningskraft som för trettio år sedan, är det dock med en viss nyfikenhet, som man mottager hvarje ny del eller häfte af den gamle outtröttlige häfdatecknarens hand. Särskildt var detta fallet med det nu föreliggande, som omfattar tiden från 1757 till 1762 med dess båda stora händelser: pommerska kriget och riksdagen 1760—1762, emedan en allvetande tidningskorrespondent, hvilken i somras besökt den åldrige författaren, på ett mindre grannlaga sätt förberedt allmänheten på att hr Fryxell i den blifvande teckningen skulle offentliggöra en helt annan uppfattning af Fr. Axel v. Fersens personlighet, än den C. G. Malmström på grund af dennes memoirer uttalat. Vi hafva, just i ändamål att få ett nytt ljus spridt öfver denna fråga, med största uppmärksamhet genomläst detta häfte och icke deri funnit någon stymmelse till vederläggning, knappt nog till en skiljaktig uppfattning från Malmströms. Tvärtom synes hr F., som dock eljest är mindre kritisk, än önskligt vore, vid val och begagnande af källor, hafva hyst en synnerlig ringakt: ning för de Fersenska anteckningarna, hvilka väl eljest, till följd af Fersens ställning, bort kunna vara en af hufvudkällorna för kunskapen om den nämnda märkvärdiga riksdagens händelser. Blott tre gånger har nemligen hr F. vid sin teckning af riksdagen hänvisat till Fersens utgifna skrifter och dessutom till en i Fersenska arkivet befintlig berättelse öfver pommerska kriget samt en promemoria. Större förtroende synes han deremot sätta till Fersens bref, af hvilka han åberopar ett stort antal, skrifna till Lantingshausen, hvilken en tid förde öfverbefälet i det pommerska kriget. Utan tvifvel gör ock förf. alldeles rätt, då han tilldelar trovärdighet åt bref, skrifna under en tid, då Fersen lefde midt i händelsernas brännpunkt, än åt memoirer, författade lång tid efter tilldragelserna sjelfva, och åt hvilka dels ett äldre bristfälligt minne, dels ett under tidens lopp allt mera utveckladt partisinne kunnat gifva en annan färg än sanningens, i På tal om hr Fryxells källor, måste de erkännas vara synnerligt många och rikhaltiga. Deras äkthet och trovärdighet anse vi oss i allmänhet ej nog kompetenta att bedöma. Likväl kunna vi icke tillbakahålla den anmärkningen att, då hr F. gjort sig besvär att för sin skildring af pommerska kriget genomleta så mänga enskilda arkiv och samlingar, att studera de utländska ministrarnes bref och ej ens. dragit i betänkande att såsom källa anföra Orusenstolpes Portefeuiller, han Icke med ett sr rd omnämner tillvaron, än mindre innehållet af den vidlyftiga brefvexlingen mellan K. M:t och öfverbefälhafvaren, Det är visserligen sannt att den är förvarad på ett högst obeqvämt ställe, nemligen i en källare under k. slottet, men är derför dock icke otillgänglig för forskaren. Från Lantingshausen är för öfrigt blott ett enda bref (till Balmstijerna) afrfördt, under det en stor mängd bref till honom blifvit citerade. Härpå kan visserligen genmälas att i Lantingshausenska samlingarna, hvarest dessa bref äro befintliga, förefinnas deremot ej de från honom afsända, men så mycket vigtigare hade det då varit att inhemta öfverbefälhafvareng rapporter, då från sjelfva krigsskådeplatsen i någon högre grad tillförlitliga underrättelser i allmänhet saknas. Hvad beträffar planen för hr F:s arbete har allmänheten redan lång tid varit ense med kritiken derom, att det förlorat i bety: delse allt efter som det yunnit i omfång. En historisk berättare af den rang, hvari hr F. framstår i de första delarne af sitt verk, är en glädje och en välsignelse för ett land att ega. an tränger ned genom nästan alla samhällets lager och genom att tala enkelt och för alla fattligt om fosterlandets stora minnen bidrager; han att väcka och nära fosterlandskärlekens dygd. Men svenska folket, som med glädje och tacksamhet af berättaren skulle mottagit en historia på tio volymer, baxnas inför en på fyrtio, och ju mer han fördjupar sig i detaljer, ju mindre känner det sig böjdt eller mäktigt att följa honom. Vi våga derför påstå att Fryxells berättelser: efter Carl X:s tid ej öga mer äl skuggan åf den populåritet, som föll dem före densamma till del. Att ett arbetesplan undergår många fö e ändringar, då det fortsättes börtåt fyrtio är, är Icke förunderligt. Förunderlig är snarare den brist på mättfullhet, som kan utdraga ett