Aftonbladet – 22 mars 1872, sida 3

Jag skall icke motsäga dig, men jag ber dig att bevisa din åsigt genom att förvandla en apa till en menniska. Darwins många anhängare måtte väl kunna bli ense om att föranstalta ett dylikt experiment. Väljen den klyftigaste haneller honapa, som I kunnen få fatt uti, och låten den undergå den mest lämpliga och ändamålsenliga psykologiska och fysiska behandling! Jag har inga stora anspråk, jag begär blott att du skall föra den ett litet, litet men märkbart steg mot mensklighet. Ett sådant förvärfvadt företräde går ju, som du vet, i arf till barnen, och med dessa kunnen ju I eller edra efterkommande fortsätta bearbetningen. Hur ofantligt intressant skulle det icke vara att betrakta denna gradvisa förvandling af apor till menniskor. Bevisa din tro genom din gerning. Är du verkligen öfvertygad om menniskans härkomst från apan, så grundlägg eller arbeta på att grundlägga en akademi för ett apslägtes menskliggörande. Du torde kanske invända, att millioner år erfordras för att framkalla en sådan förvandling. Men hvarföre är du så anspråksfull i fråga om tid? Emedan du erkänner, att förvandlingen kräfver en samverkan af många tillfälliga omständigheter, och emedan en sådan samverkan endast är möjlig i en mycket lång tidsföljd. Här komma vi till en punkt, der jag icke nog kan förundra mig öfver din och andre darwinisters besynnerliga förbehållsamhet och hemlighetsfullhet. När I påstått, att förvandlingen försiggått genom en samverkan af många tillfälliga omständigheter, veten I naturligtvis mycket väl, hvad det är för slags tillfälliga omständigheter förvandlingen kräfver. Om I icke kunnen angifva de tillfälliga omständigheterna, så skulle edert påstående blifva helt och hållet omotiveradt och betyda ungefär detsamma som om man säger till en qvinna, att hon, om hon blott lefver tillräckligt länge, kan blifva drottning i Sverige. I kännen således dessa omständigheter, som medföra förvandlingen, och det kan således icke vara någonting som hindrar, att I sjelfve framkallen dem på eder ap-akademi. Härigenom skullen I kunna reducera del: många millionerna år till ett öfverskådligt antal. Jag vill genom ett exempel förklara hvad jag menar. För att åstadkomma en ny, konstant race af husdjur, erfordras väl i regeln föga mer än en menniskoäålder. Skulle deremot samma race uppstå utan menniskans medverkan, blott genom en sammanstötning af tillfälliga omständigheter i naturkrafternas verksamhet, så kunde bildandet af en sådan fordra en mycket lång följd af år. När de gynsamma omständigheterna bero på en tillfällighet, motarbetas de mycket ofta af ogynsamma omständigheter. Här ha vi en ung apa. Hon har gjort ett stort steg framåt på menniskoblifvandets bana; men nu förälskar hon sig i en markatta, som står på en ren apståndspunkt, och afkomman går härigenom ett stort stej tillbaka. Allt sådant Kan ju undvikas på eder förvandlingsanstalt. Man har sökt en stödjepunkt för Darwins påstående i den likhet, som förefinnes mellän olika lefvande varelsers foster. Identiteten mellau mennisko-, hundoch sköldpaddfoster, som äro fyra veckor gamla, och kycklingen i ägget, som är fyra dagar gammal, skall t. ex. nästan vara absolut, och häraf slutar man till dessa lefvande varelsers ursprungliga identitet. Jag vill låta det vara osagdt, huruvida man kan uppvisa, att menniskofostret på ett af sina sista utvecklingsstadier liknar apfostret, ty härmed skulle ingenting vara afgjordt. Deremot kan jag icke annat än fästa din uppmärksamhet p en obestridlig sanning, som döljer sig under nämnda faktum. Vi ha här fyra foster. Naturforskaren säger oss, att de äro nästan absolut identiska. Hvaraf kommer det då, att de på så kort tid utveckla sig till så olika varelser? Här är icke fråga om millioner år och ett tillfälligt sammanträffande af många tillfälliga omständigheter. Hvaraf kommer det sig, att af fyra foster, som alldeles likna hvarandra, det ena blifver en sköldpadda, det andra en kyckling, det tredje en hund och det fjerde en menniska? Kan man gifva något annat svar än detta, att oaktadt den yttre materiella likheten, den inre lifskraften är olika? Och om man med stöd af detta faktum är djort nog att vilja draga någon slutsats i fråga om de olika djurarternas första upprinnelse, måste man icke då — så vida man icke vill förlora sig i tomma drömmerier — komma till den slutsatsen, att det vid djurformernas framträdande väl förefanns mycken likhet i yttre, materielt hänseende, men att lifskraften i dem var olika, och att till följd af denusa lifskraftens olikhet den ena djurformen stannade på ett utvegklingsstadium, den andra på ett annat? Och r det icke naturligt antaga, att fixerandet af utvecklingen ien bestämd riktning står isamband med reproduktjonsförmågan. så att utvecklingen stannar der denna trädti verksamhet? Dogk jag förlorar mig i en hypptes, som ligger ångt ifrån min egen åskådning. Så mycket är säkert, att antagandet af en metamorfos, liknande den förvandling fostret undergår, på intet sätt står i något nödvändigt samband med Darwins antagande, att den ena arten utvecklat sig ur den andra. Hvad som å är det fal synnerh et talar mot Darwins teori nas. ktum, att mellanförmerna sakAtt det t. ex. är ett oerhördt språng mellan apan och menniskan, och att den senare endast genom många gradvis skeende modifikationer kunnat utvegkla sig från den förra, detta torde till och med de ifrigaste darwinister medgifva, Men om så förhåller sig, då är det också tl enlighet med hela teorien sannolikt, att lifvet måste ha fixerat sig hos en del individer af dessa mellanformer, ppder det andra individer af samma former genom ett tillfälligt sammanträffande af lyckliga omständigheter avancerat till menniskor. Man söker emellertid förgäfves efter sådana mellanvarelser, hvilkas egendomlighet gör det tvifvelaktigt om de äro menniskor eller apor, Icke en gång genom gräfning har man lyckats få fram några exemplar af sådana varelser. — Hela verlden skulle enligt min tanke se annorlunda