Aftonbladet – 21 mars 1872, sida 2

briksrörelse, handel, handtverk m. m. Tal. hade velat bestämma röstmaximum för den som har största röstmaximum till en viss proportion, t. ex. till e eller 3 af alla öfriga kommunalmedlemmars sammanlagda rösttal. Den mest befogade anmärkning mot nu gällande röstgrund vore derigenom undanröjd. Tal. hade i förenämnde syfte afgifvit reservation, i hvilken herrar von Möller, Björkenstam och grefve O. Mörner hufvudsakligen förenat sig. För afslag på utskottets hemställan yttrade sig frih. Tersmeden, som erinrade om att utskottet bort göra sig reda för, huru förändringen skulle komma att taga sig ut, liksom derom, att då utskottet föreslagit att röstmaximum ej skall bestämmas för jordbruksfastighet, så borde det gjort detsamma för bergsbruk — och grefve af Ugglas, som framhöll att om en begränsning i rösträtten bestämdes, så vore sjelfva principen för densamma uppgifven. Hr v. Ehrenheim instämde i förra delen af hr v. Sydows motion och ansåg i enlighet dermed att en kommunalstatistik öfver med denna fråga sammanhängande förhållanden vore behöflig för frågans afgörande. Skäl vore derför att till K. M:t ingå med begäran om en dylik utredning. Man borde dock dervid noga välja sina ord. Tal. yrkade med anledning häraf återremiss. Derutinnan instämde hrr Wallenberg och v. Gegerfelt, med hvilka slutligen hr v. Sydow förenade sig. Vid anställd votering afslogs utskottets hemställan med 55 röster mot 26, hvilka afgåfvos för återremiss. I sammanhang med denna fråga afslogs äfven punkten 3, hvarefter en kort diskus sion uppstod rörande hr Odelbergs motion om en så beskaffad ändring af 5 mom. 58 2 förordningen om kommunalstyrelse på landet, att det der förekommande ordet jordbruksfastighet blefve utbytt mot ordet fastighet. Sedan hrr v. Möller och v. Geyer i öfverensstämmelse med utskottets motivering framställt åtskilliga anmärkningar mot förslaget blef detsamma enligt utskottets hemställan förkastadt. Under behandlingen af frågan om förändrad lydelse af paragraferna 23 och 25 ik. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoräd och skolråd yttrade sig hr Nordenfalk som upptagit hr Faxes vid 1868 års riksdag väckta motion i ämnet och med hvilken hver v. Möller och Bergstedt förenadej. sig. För bifall till utskottets förslag ta-. lade grefve Hugo Hamilton som ansåg det vara på tiden att kommunerna sjelfva verkligen toge hand om sina skolor, på det att de må få intresse för desamma. Hrr Widen och v. Stockenström talade för afslag. Slutligen antogs hr Nordenfalks förslag, hvarigenom 23 paragrafen i ofvannämnda förordning skulle erhålla följande lydelse: Kyrkoherden, eller den hans embete förestår, eller ock annan prestman, den han för något tilllälle kan dertill förordna, är i kyrkorådet ordförande. I den annexeller kapellförsamling, vid hvilken ständig prestman finnes anstäld, skall han föra ordet, när kyrkoherden eller den, som hans emI bete förvaltar, ej är i stämman tillstädes. I skolrådet skall jemväl kyrkoherden eller den hans embete förestår, vara ordförande, derest ej stiftsstyrelsen, på anmälan af kyrI koherden eller eljest finner skäl att annan ordförande förordna. Punkterna 9 och 10 biföllos utan diskussion. I 11 och sista punkten af sitt utlåtande hade utskottet, med anledning af hr Ehrenborgs väckta motion hemställt: att riksdagen måtte genom skrifvelse anhålla, att K. M:t täcktes för riksdagen framlägga proposition med förslag till sådan ändring eller I förklaring af k. förordningarna om kommunalstyrelse i stad och på landet, att de ärenden, hvilka böra hänföras till kommunens gemensamma ordningsoch hushållningsangelägenheter, må blifva i ofvan antydda syftning närmare bestämda. Härom uppstod en ganska lång diskussion. Frih. Sprengtporten, som framhöll att brister i förordningen förefunnes, men ej kunde inse hvarföre icke i denna fråga liksom förut då det gällde representationsreformen, initiativet till deras afhjelpande kunde utgå från regeringsmakten, yrkade bifall till utskottets förslag. Grefve C. G. Mörner trodde saken vara af ej ringa vigt, då efter tal:s förmenande det visat sig, att kommunerna hyst benägenhet för att kasta sig in i spekulativa företag, som ej tillhörde I deras verksamhet, hvarför han ansåg att några bestämmelser i detta fall borde förefinnas. Äfven grefve J. O. Mörner uttalade sig för bifall, enär det ej vore frågan om Inågon inskränkning i kommunens frihet, Jutan endast om förtydligande af vissa tvetydiga bestämmelser. För afslag yttrade sig hrr Faxe, v. Gegerfelt och Dickson, hvilken sistnämnde ej ville att några band skulle läggas på kommunernas sjelfbestämmelserätt, hvarigenom deras frihet inskränktes. — Hrr v. Möller, v. Ehrenheim, Nordström, Brun och Lagerstråle yttrade sig äfven för afslag. Det syntes dessa talare ej lämpligt att ingå till K. M:t med begäran utii fråga varande sak, då lagutskottet sjelf ej funnit sig kunna afgifva förslag om närmare bestämI mande af kommunernas sjelfbestämmelserätt, än nu gällande lag föreskrefve; de grunder, på hvilka skrifvelsen blifvit påyrkad, vore ej sådana, att de kande vinna tal:nes gilJlande och särskildt framhöll hr v. Möller, latt om man med detta förslag afsåge en demonstration mot regeringens beslut i vissa kommunalfrågor, så borde man uttala detta. I Dessutom anmärktes att de närmare bestämI melser, som skulle kunna erhållas just må ste stå i öfverensstämmelse med nämnde beslut. Hr Brun framhöll, då man med skrifvelsen syntes afse kommunernas deltagande i jernvägsföretag, att för många kommuner vore dylika företag rent af lifsfrågor. Så vore det fråga om att hvarenda kommun i Norrland skulle bidraga till norra stamba